söndag 24 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 24

Så var julen äntligen här! Idag är det sista luckan i min klassikerkalender. Det har varit roligt att sätta ihop den, och lite svårt. Vissa luckor är jag mer nöjd med än andra. En hel del klassiker har jag missat, andra har jag helt enkelt valt bort, men så är det och syftet med kalendern är att presentera mina klassiker.

I den sista luckan finns en författaren jag älskat, men en genre jag idag läser väldigt lite av. Samtidigt passar den bra, för jag tror många som ger bort böcker idag, väljer en bok ur denna populära och vällästa genre. Så när det kommer till deckare, så måste man ha läst Agatha Christie (1890-1976). Hon är en av världens bästsäljande författare och för mig är hennes böcker mycket speciella. Jag har inte läst alla, men Döden på Nilen, Orientexpressen, Fem små grisar och 4.50 från Paddington är några titlar som är välkända. Jag gillade både Miss Marple och Hercule Poirot, den lågmälda humorn och sättet Christie bygger upp sina böcker på. Det finns mycket att inspireras och roas av - och produktionen var stor. Kanske är det dags att läsa en i jul?

Även i år, ingen julgran men ändå: GOD JUL!



lördag 23 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 23

Dagen före julafton och dan före dopparedagen blir klassikerkalendern något av en guilty pleasure-kalender. Egentligen är det fel uttryck, för jag tycker egentligen det är fel att dela in litteratur i bra, bättre och bäst. Samtidigt så finns det olika nivåer och ingångsvärden i olika genrer och i att diskutera böcker så finns också området kvalitet. Hur som helst: följande böcker är klassiker för mig, kanske är de det också i sin genre.

Collen McCulloughs (1937-2015)kärleksroman Törnfåglarna läste jag med stor förtjusning och grät samtidigt floder. Konstigt nog så läste jag inte mer av henne. Kanske borde jag ge mig på hennes debut Tim eller hennes serie om Rom?
Sidney Sheldons (1917-2007) Tracys hämnd där den fantastiska Tracy rentvådde sitt namn med alla möjliga knep var en stor läsupplevelse för mig i tidiga tonåren. Han lär vara en av världens mest översatta författare och har skrivit otaliga böcker i samma format.
Arthur Haileys (1920-2004) Hotellet slukade jag och läste även Flygplatsen, Bilstaden och Stark medicin. Sedan tog det stopp. Vad jag kommer ihåg idag så är nog Hotellet och Bilstaden, de böcker jag skulle rekommendera.

fredag 22 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 22

Två dagar innan jul är det en modern klassiker i min kalender. Eller en författare som jag är ganska säker på att hon kommer att bli en klassiker. Jag har läst det mesta av Chimamanda Ngozi Adichie och älskat allt. Från Lila hibiskus, En halv gul sol, Alla borde vara feminister, Det där som nästan kväver dig till Americanah. Måste jag välja en, så blir det nog den sista. Americanah är en bok som speglar rasism, kärlek, ursprung och klass - i USA och i Afrika. I den boken tar Adichie ett steg till att bli en ännu mer fantastisk författare som verkligen kan skildra vår nutid och en verklighet fler borde läsa om. Jag är helt övertygad om att hon kommer att bli en av de riktigt stora, om hon inte redan är det.

Och om någon undrar varför Adichie är en av mina klassiker:
Jag lär mig när jag läser, jag förstår mer av sådant jag tidigare inte insett eller tänkt på.
Det finns ett flöde i böckerna som gör dem lätta att läsa. Språket är lågmält men skarpt.
Historierna skildrar samtiden och personerna är mångbottnade.
Ingen av hennes böcker jag har läst väjer för svåra ämnen, svåra frågor eller svåra känslor. Ändå finns det, i allt välbehövligt motstånd, också öppenhet och förståelse.

torsdag 21 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 21

Jag läser om Virgina Wolfs Mot fyren och förundras över det inre berättandet. "Inre monolog" tror jag det kallas på fackspråk. James Joyces Ulysses är ett av de alster som brukar nämnas när fenomenet kommer upp. Men Wolf är minst lika bra och kanske till och med bättre. Det är förtrollande på det sätt tankarna och händelserna pulserar genom sidorna och det känns aldrig konstlat. Mot fyren är ingen tjock bok, men den hinner med att visa upp en människas hela inre ändå.

onsdag 20 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 20

I Bye bye Sverige utforskar Lotta Lundberg och Erik Haag hur det var att utvandra från Sverige till USA på 1850-talet. Jag har inte sett tv-programmet (det är möjligt att det blir en mellandagsaktivitet) men konstaterar att den historiska händelsen som utvandringen var, är aktuell. Inte bara för tv-serien, utan också för att Dramaten under hösten har satt upp Ola Larsmos bok Swede Hollow. Om Swede Hollow är en klassiker vet jag inte, men det är en riktigt bra bok som berättar nya saker om vad som hände med de svenskar som försökte skapa ett bättre liv i landet i väster.

Framför allt berättar Swede Hollow om människorna som slog sig ned i städerna St Paul och Minneapolis. De som inte mutade in jord och började bruka den. Tillsammans med Vilhelm Mobergs klassiska trilogi så blir det en gedigen historisk och litterär upplevelse. Med det menar jag: Utvandrarna, Invandrarna och Sista brevet hem till Sverige har varit viktiga böcker för mig. De är klassiker. Det är ett skickligt och trovärdigt berättande som gör det enkelt att följa Karl-Oskars och Kristinas familj genom alla stadier av sökandet efter ny trygghet och tre tjocka böcker. Det är en del av vår gemensamma historia som finns återskapad i de här böckerna, och jag upplevde den som lättläst, fängslande och mycket gripande. Det känns också viktigt att ha läst dem med tanke på de människor idag som söker sig hit från svåra förhållanden. Vi har gjort samma sak (även om vi inte flydde från krig). Dessutom återutgavs serien för ett par år sedan med väldigt vackra bokomslag. Bara det är en anledning att läsa dem.

Minneapolis, här ett av de äldsta husen i staden.

Slott byggt av Swan Turnblad.* Geten heter Fröja.

För mig personligen var det också en ytterligare dimension, och ytterligare en bekräftelse på att det är klassikern, när jag besökte Minneapolis i höstas. Jag var inte där på grund den svenska utvandringen, men det var en intressant bonus och larvigt kul hur intresserade många blev när de hörde att jag var från Sverige. För mig blev det så klart att det var en stor mängd människor som flyttade dit och var en så stor etnisk grupp att det gjorde avtryck som lever än idag. Det fanns spår från den svenska gruppen överallt och är man i stan så kan jag också varmt rekommendera ett besök på American Swedish Institute.


*Swan Turnblad var en svenskamerikan som blev kopiöst rik på att ge ut Svenska Amerikanska Posten, en svensk tidning i Minneapolis. I det här stora huset (som då låg på den finaste gatan i stan) bodde Swan med sin svenska fru Christina (invandrad och jobbade som hembiträde och i butik fram tills hon gifte sig) och deras dotter Lilian. Eftersom Christina själv hade arbetat som husa och hembiträde vägrade hon stor personal. De bodde alltså bara tre personer i detta jätteresidens. Idag tillhör huset American Swedish Institute genom en donation från Turnblads, 1929. 

tisdag 19 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 19

Jag inser att det finns hel del amerikanska författare i min klassikersamling - och här kommer en till. John Irvings bok Garp och hans värld var en oerhört viktig läsupplevelser för mig. Idag kanske jag mest gillar Garps mamma Jenny Fields, men för mig känns galleriet av huvudpersonerna i den här boken fortfarande intressant och fascinerande. Det är en väldigt brokig skara gestalter och det är en av de anledningar till att detta är en klassiker i min bokhylla. Jag minns det som en väldigt tillåtande och öppen bok, med en driven historia och ett snyggt berättande. Samtidigt så väjer den inte för mörka händelser och det är absolut ingen lycklig bok. Men jag är helt säker på att den har bidragit till min fäbless för amerikansk litteratur, gärna tjocka böcker med historier som spänner sig över lång tid. Garp och hans värld blev Irvings genombrott när det kom 1979, och för mig håller den än idag. Däremot har jag inte fortsatt läsa Irving så mycket. Jag har Tills jag finner dig i bokhyllan där den har stått ett tag. Kanske blir den en av mina böcker 2018.

måndag 18 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 18

Egentligen skulle kanske Majgull Axelssons Rosario är död varit med i förra veckans luckor när Musikhjälpen kämpade för att stoppa sexhandel med barn. (Älskar för övrigt Musikhjälpen, den veckan tar fram det bästa hos människor.) Axelsson är en viktig författare för mig. Hennes Aprilhäxan var mer än fantastisk, och Jag heter inte Miriam likaså. Hon är journalist i grunden och Rosario är död är en dokumentärroman som publicerade första gången 1989.

Det är en av de böcker jag nästan inte kunnat läsa klart på grund av ondskan och det våld boken rymmer. Ändå är det en bok alla bör läsa. Rosario är en filippinsk flicka som försöker överleva på gatorna i Manila. Lim hjälper till och dövar, att tigga ger mat, men det som ger bäst betalt är att följa med de vita mannen som besöker staden för att köpa barn. Rosario dör på grund av de övergrepp hon utsätts för.

Det som händer i boken, har en verklig förlaga. Axelsson har pusslat Rosarios öde ihop utifrån obduktionsprotokoll och polisförhör, och hon gör det väldigt bra. När boken kom ut, var det inte så vanligt att man skrev om barnprostitution, men tyvärr är ämnet fortfarande skrämmande aktuellt idag när internet skapar nya marknader och nya möjligheter för människor att ta del av övergrepp på barn.


söndag 17 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 17

Om gårdagens lucka handlade om viljelöshet, avsaknad av moral och vad som händer när man vägrar ta ställning, så handlar tredje advents lucka om att inte kunna välja. Eller tvingas göra omöjliga val. William Styrons (1925-2006) Sophies val handlar om detta. Handlingen går i korthet ut på att Stingo, en ung författare som delar ett hus i Brooklyn och skriver på sin första bok, blir fascinerad och förälskad i sin huskompis Sophie. Sophie har ett förhållande med Nathan. Nathan är en älskvärd och generös person för det mesta, men han verkar också hantera sanningen lättvindigt och agerar både våldsamt, paranoit och svartsjukt.

Stingo blir en nära vän till paret och deras treenighet blir allt mer invecklad ju mer Stingos känslor för Sophie utvecklas. Men även om Stingo måste göra en del val, så är det ingenting mot de val Sophie har tvingats göra. När hon berättar om sin bakgrund i Polen och sina upplevelser i koncentrationsläger så framgår det att hon har fått ett enormt trauma att hantera. Ett genomgående tema i boken är den personliga skulden och den speglas i alla tre personernas liv. Sophies val som kom ut 1979 och 1982 blev den filmatiserad med bland annat Meryl Streep och Kevin Kline i rollistan. Läs boken för dess fängslande historia och dess sorg, men också för ett språk som gjorde mig helt uppslukad. 

lördag 16 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 16

Meursault i Albert Camus Främlingen är en huvudperson som aldrig kommer att lämna mig. Jag läste om romanen för någon månad sedan och även denna gången så blir jag så frustrerad över Meursaults totala brist på handlingskraft. Vad som än händer den här unga mannen så är han förödande neutral, näst intill känslokall. Han styr aldrig sitt öde. Han tar aldrig ställning oavsett vad som händer.

När boken börjar har hans mamma dött och han måste begrava henne. Det sker likgiltigt, precis som hans inställning till det förhållande han inleder med en ung kvinna och hans vän högst tvivelaktiga förslag om att slåss med ett gäng unga män. Till slut begår Meursault en grovt brott, utan ens förstå eller kunna förklara varför. Det leder i sin tur till en rättegång där allt Meursault gjort eller egentligen inte gjort, helt plötsligt vänds mot honom.

Det finns otroligt många lager i Främlingen och vill man fördjupa sig i Camus så finns det åtskilligt att läsa. Men det viktigaste är ändå att man ger romanen en chans. Den tillhör en av de största i världen.

fredag 15 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 15

Jag har tidigare skrivit om Selma Lagerlöf, men en samtida författarinna, minst lika viktig för mig, och som ibland kanske glöms bort är Victoria Benedictsson. Hon föddes 1850 utanför Trelleborg, i Fru Alstads socken. Som ung ville hon till Stockholm för att utbilda sig till konstnär, men hennes far satte stopp för det och istället gifte hon sig med postmästaren i Hörby. Men hon fortsatte skriva och under namnet Ernst Ahlgren blev hon publicerad. Hennes debutroman Pengar och romanen Fru Marianne är hennes mest kända verk. Jag tror det är dags att läsa om henne. Benedictsson anses jämte Strindberg vara en av de bästa realistiska författarna i vår kanon, så bara det gör ju att en vill läsa henne. Det känns bra att ha ett alternativ till Strindberg. Hennes debutroman tar upp kampen för ett kvinnligt konstnärskap och hur svårt det är att få utrymme som kvinna. Benedictsson tog sitt liv 1888 efter en komplicerad romans och skakig ekonomisk situation. Ibland känns det som om hennes tragiska öde är det som har gjort henne berömd, men hennes författarskap rymmer mycket mer än det. Om inte annat, så är det en anledning att läsa henne.

torsdag 14 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 14

Enligt O skrev den sjätte december om Andars hus och Isabelle Allende. Det är en fantastisk bok, men mitt val när det handlar om Sydamerika och magisk realism är Det gröna huset av Margos Vargas Llosa. Den slog undan benen för mig när jag läste den (eller tog mig med storm - förmodligen satt jag eller låg och läste) i sin vindlande otroliga historia som ändå går ihop på slutet. För de är den fantastiska flätningen av de olika ödena som i mina ögon gör det här till en klassiker. Min syn på Llosa har kanske förändras något sedan jag läste boken för mer än tjugo år sedan. Det finns chauvinism som jag nog inte uppfattade då, men som kanske är känsligare för idag. Jag försökte exempelvis läsa Bockfesten, men klarade inte riktigt ut det. Ändå är det ett författarskap värt att fördjupa sig i, och ska man välja en bok av en sydamerikansk författare så rekommenderar jag nog Det gröna huset före den välkända Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Marquez (hans Kärlek i kolerans tid är till exempel mycket bättre). 

onsdag 13 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 13

Här kommer ett Lucia-tåg med kvinnliga författare som alla borde platsa som klassiker, några gör det definitivt redan. Jag tvivlar på att dessa sex har ljus i håret, men den som väljer att läsa deras böcker kommer garanterat att bli upplysta. Det kan jag garantera:

Jamacia Kincaid / Med Lucy och Min mors självbiografi skildrar hon livet som svart kvinna med ursprung i Karibien. En ögonöppnare och ett obändigt språk som är starkare än det mesta jag läst.

Paula Fox / Förtvivlade människor handlar om när den som har allt börjar förlora greppet om sin värld. Den handlar om hotet utifrån och rädslor mellan människor. Fox klär av medelklassen fullständigt.

Toni Morrison / De blåaste ögonen är en mäktig bok om utsatthet och utanförskap skildrat utifrån människor fördomar. En nobelpristagare som alltid är aktuell.

Marlene van Niekerk/ I Agaat möter läsaren ett komplicerat men också kärleksfullt förhållande mellan två kvinnor i realistiskt och grym berättelse om apartheidtidens Sydafrika. Både spännande och otroligt välskrivet.

Alice Walker / Jag hade lite svårt för Purpurfärgen, men det är en klassiker. Historien om Celie är tidlös, lika delar hemsk och vacker.

Erica Jong / Rädd att flyga är en av de stora feministiska böckerna. Den utforskar den kvinnliga sexualiteten och var minst sagt kontroversiell när den publicerades 1975. Den är dock fortfarande aktuell.

tisdag 12 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 12

Jag har inte läst alla fyra böckerna i John Updikes serie om medelklassmannen Harry "Haren" Angstrom, men de jag läste påverkade mig djupt. Det var något i frustrationen, oförmågan och det lilla livet i småstaden som trollband. Av Haren springer, Haren återställd, Haren är rik och Haren vilar tror jag att  jag har läst den första och den tredje. Jag skulle gärna läsa om dem idag, för jag tror jag missade en del. Framför allt tror jag de var roligare än vad jag insåg. Jag tänker också lite på dem som andra kanske ser på Solsidan. Jakten på det perfekta livet och hur viktig omgivningens uppfattning om ens prestationer är ett genomgående tema i Haren-serien, men det handlar också om hur samhället förändras och vad det gör med människor som inte riktigt orkar förhålla sig den förändringen. Updike fick aldrig Nobelpriset, men låg länge med i på listan av möjliga kandidater. Däremot fick han Pulitzer-priset flera gånger. En extra bonus är att han också skrev Häxorna i Eastwick, en bok som sedan blev en berömd film med bland annat Cher och Jack Nicholson.

måndag 11 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 11

En av de viktigaste böckerna jag har läst i år är Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Jag tycker den har allt som en klassiker kräver - både i tematik, uppbyggnad och språk. Det finns moraliska diskussioner och den berör vår tidsanda på ett sätt som är skrämmande att läsa om, men som kanske inte är så långt borta som vi tror. Den är inte helt lättillgänglig, men jag önskar att alla läste den för att fundera på vilket samhälle vill ha i framtiden. Den ställer viktiga frågor, men samtidigt är Anyurus behandling av språket och det sätt han skapar historien intressant i sig. Boken är skickligt uppbyggd och jag är ganska säker på att detta är en bok jag kommer att läsa om. Jag ska definitivt försöka läsa mer av Anyuru och då tänker jag främst på hans diktsamlingar.

söndag 10 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 10

Så här på Nobeldagen, vill jag gärna få sagt att det finns få böcker jag har kämpat med så mycket som med Doris Lessings serie om Martha Quest. Serien heter Våldets barn och består av Martha, Bra gift, En fläkt av stormen, Instängd och Staden med fyra portar. Jag har läst alla. Martha är envis provokativ och ofta onöjd med vad livet erbjuder henne. Frågan "var detta allt" ställer hon ständigt. Många gånger har hon rätt, andra gånger är hon väldigt irriterande. Samtidigt har det varit för mig nödvändiga böcker om att livet är mycket något du själv skapar (givet dina förutsättningar). Det är upp till dig att ifrågasätta och gå vidare, eller skapa dina egna ramar och värderingar. Att leva behöver inte betyda att göra som alla andra gör. Vilket är rätt svåra frågor att ställa sig i Sydrodhesia på femtiotalet och England på sextio- och sjuttiotalet. Serien sträcker sig fram till 2000-talet och slutar i någon form av framtidsversion. Martha är ofta rejält obekväm, både i sina världar och i de situationer hon försätter sig i, men också att läsa om. Det var en arbetsseger att ta sig igenom alla böckerna, och jag är glad för alla, men den som läser bara den första boken kommer långt med det. Med det sagt: Ge gärna Doris Lessing en chans. Hon är en av mina stora favoriter när det handlar om Nobelpristagare.

lördag 9 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 9

Allt av författaren John Steinbeck (1902-1968) platsar i en klassikerkalender om någon skulle fråga mig. Hans böcker som Östern om Eden och Vredens druvor har alltid varit viktiga för mig, men i höstas fick i alla fall Vredens druvor en extra dimension. I september besökte jag en vän i USA och under en fantastisk vandring i Sawtooth Mountains, Idaho, kom vi in på utvandring, invandring och när människor tvingas börja om för att överleva och skapa ett nytt liv. Min väns mammas familj var en av de som tvingades till samma öde som familjen Joad i Vredens druvor. Depressionen gjorde att de fick lämna gård och hem i Oregon för att försöka få ett bättre liv i Kalifornien.

Alpine Lake, Sawtooth Mountains

Vi hade en väldigt intressant och fin diskussion om utsatthet, fattigdom och Steinbecks förmåga att skildra detta. Detta eftersom min vän faktiskt nämnde Vredens druvor som en perfekt bok att beskriva sin mammas och hennes familjs situation. Tillsammans med Möss och människor är Steinbeck på många sätt en komplett författare för mig. Hans förmåga att berätta mycket med få ord. Han skildrar livets svåra villkor levande och insiktsfullt och människor ställs inför svåra moraliska frågor i hans böcker. Han ta ofta upp ondska och godhet på ett synnerligen nyanserat och oväntat sätt. Det gör att alla ovanstående böcker är väl värda att läsa. Själv är jag sugen på att prova Den röda ponnyn, en för mig ännu oläst bok av Steinbeck.



fredag 8 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 8

Som vit, svensk, akademiker- och medelklasskvinna har jag privilegier - här hemma i Sverige, men också som världsmedborgare. En av mina uppgifter som människa är att vara medveten om de fördelar jag har, förhålla mig till dem och försöka förstå hur dessa privilegier skapar strukturer som sedan påverkar andra människor. Mellan mig och världen är en bok som hjälper mig med detta. Boken, som kanske mer är en essä, är skriven av den afroamerikanska journalisten, läraren och författaren Ta-Neshi Coates.

I den berättar ett jag (Ta-Neshi) för sin son Samori om hur det är att växa upp som svart man i USA, och hur jaget har lärt sig att förstå världen och se den för vad den verkligen är. Det handlar om vad det innebär att alltid vara den andre. Det handlar om de vitas dröm om USA och vilken roll den svarta befolkningen måste ha för att den drömmen ska vara sann. Att vara svart är bli sedd utifrån ras, men en vit alltid ser sig som rasfri. Han är alltid den avvikande, och den som inte hör till. Coates diskuterar också kroppen och hur den påverkas av de rasistiska strukturer som författaren ser i hemlandet. Ett talande exempel är att det är nio gånger så stor risk för en svart ung man att bli skjuten av en polis jämfört med andra unga män i USA.

Läsaren får följa ett uppvaknande och en strukturell analys av både samhälle och språk. Coates väjer inte för någonting. Det är rättframt men också ganska tungt att läsa. Språket är vindlande, men aldrig dunkelt och det är bister verklighet som han avslöjar. Det är en av de böcker som har gett mig helt nya tankar, helt nya utmaningar - både formuleringsmässigt och perceptionsmässigt - och därför är det en klassiker.

torsdag 7 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 7

"Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen."

Carlsson gör storstilad entré i Hemsöborna  (1887) och tar både bildligt och bokstavligt över änkan Flods liv ute i skärgården. Ovanstående rader har blivit minst sagt berömda, och det är en första mening som för mig håller än idag. Carlsson är äregirig och tilltagsen, men också driftig. Han ser till att få ett nedgånget jordbruk på fötter igen. Som en bonus tar hans änkans hjärta - och hennes förälskelse och sorg är en stor del av boken. Men det är naturen och miljön också. August Strindberg skrev boken under en utlandsvistelse och kanske är det därför naturskildringarna och skildringen av ö-livet är så fina.

Det är definitivt naturskildringarna och relationen mellan Carlsson och Flod som gör att det är en klassiker för mig. August Strindberg var produktiv både som dramatiker, författare och målare; han är en av våra stora författare. För mig är pjäserna Fröken Julie och Drömspelet fantastiska att både se och läsa, men jag hade hoppat över romanen Röda rummet. Den var fruktansvärt, fruktansvärt tråkig. Det är oklart om jag läser om Strindberg, men en klassiker är han ändå.

onsdag 6 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 6

Det är Finlands stora dag idag. Landet fyller 100 år av självständighet och det ska så klart firas. Även här, så det är ingen slump att den sjätte luckan innehåller en finlandssvensk poet. Gunnar Björling (1887-1960) är en av mina husgudar som har funnits med mig sedan gymnasietiden. Han var modernist och ingick i kretsen kring Rabbe Enckell, Hagar Olsson, Elmer Diktonius och Edith Södergran. Jag minns inte varför jag började läsa honom. Det kan har varit så enkelt att vi läste honom i skolan och sedan har det bara fortsatt. Hans hantering av språket och vilja att spränga alla gränser för att hitta nya konstruktioner är fantastiskt. Ordvalen är unika och ibland helt absurda, ändå tycker jag att det fungerar. Det sägs att han inte är lättillgänglig, och jag håller till viss del med, men jag tycker definitivt han är värd en läsansträngning. Du hittar honom enklast på ett bibliotek, eller i Litteraturbanken. Det få bokhandlare som har hans böcker och även på antikvariat är han svår att hitta. Men, ändå, fortfarande värd att läsa:

Ett stilla mellan dagar
en papperspåse seglar uppå vattnet
barn och hund
och lugnhöstdagar.


Vindfläkts susning
vattnens dragning över dammen,
sakta skälver
och det guld mot blåheten
löv och singlar ned
ett blad visset
och  min rockkrage.
Vattnens dragning
milda vinden
sol i ovans blått.

(Luft är och ljus, 1946, lånat från Litteraturbanken)

tisdag 5 december 2017

Kalenderklassikern - lucka 5

Jag är knappt halvvägs genom Selma Lagerlöfs Jerusalem, men väljer ändå den som en av klassikerna i den här högst personliga klassikersamlingen som är min. Jag hade också kunnat lägga till Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. En bok som blev ett bra sällskap under en sjukvecka när jag var tio. Eller Gösta Berlings saga och Kejsaren av Portugallien som jag läste när jag pluggade. Men jag tar Jerusalem för den känns mest aktuell i vår sekulariserade tid där religion är ett så omdiskuterat och kontroversiellt ämne. Den blir också en klassiker för mig på grund av det böljande berättandet. Selma Lagerlöf kan berätta, och hon är så skicklig på att driva historien genom persongalleriet, men också genom att hela tiden behålla en berättarröst som inte tråkar ut, förklarar för mycket eller för lite. Det är en riktigt klassiker och jag hoppas många upptäcker henne i framtiden. 

En av mina klassiker.

måndag 4 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 4

En av de viktigaste böckerna för mig när jag växte upp var Om livet är dig kärt av Gunnel Linde. Den var en bok som var nära mig, som jag kunde relatera till på ett helt nytt sätt. (Jag vet inte hur många gånger jag läste om den, men har starka läsminnen kring den.) Andra böcker som Kulla-Gulla eller Anne på Grönkulla är fantastiska på sina sätt, och de har jag också läst med glädje och uppskattning. Men Om livet är dig kärt var en bok, som för mig, var i en verklighet liknande min och berättade en kärlekshistoria som kunde varit min (så blev det aldrig, vilket jag nog bittert sörjde över, men det hör inte riktigt hit). Den var inte fantastisk som Den vita stenen och det fanns inget övernaturligt i boken. Den var bara så realistisk och vanlig och ändå så gripande. Jag tycker Linde lyckats med att visa det stora livet i allas vår tillvaro och det perspektivet öppnade en helt ny förståelse för livet för mig när jag tio-elva år. För mig har Linde, men den här boken, varit ledande i just det. Därför är den också en av mina klassiker.  

söndag 3 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 3

När jag var runt 17-18 år läste jag Mandarinerna av Simone de Beauvoir. Det var sommar, och jag har starka minnen av att jag är på stranden tillsammans med mina föräldrar och bara läser och läser. Förtrollad, uppslukad och fascinerad: Mandarinerna är en bok jag ofta tänker att jag skulle vilja läsa om. Kanske blir 2018, året det händer. Men historien om Henri och Paule och deras liv i efterkrigstidens Paris är en fantastisk berättelse. Boken fick Goncourtpriset 1954. Den beskrivs som en nyckelroman, men det tror jag inte att jag förstod när jag läste den. Det fick jag lära mig senare, när jag började plugga litteraturvetenskap. Det vara också då jag läste Det andra könet och fick en helt annan syn på vad det är att vara kvinna. Beauvoir var länge den coolaste kvinnan jag visste (kanske är hon det fortfarande). Jag är så tacksam att hon skrev och jag fick läsa.

Första advent innebär att juläggsklockan kommer fram.

lördag 2 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 2

Jag har länge närt en föreställning om att Marguerite Duras var en 1700-tals författare. Jag vet inte alls var den bilden kommer från, och den är direkt felaktig. Duras föddes 1914 och dog 1996. Hon var en fransk författare, dramatiker och manusförfattare. Men kanske är det skildringen av den omåttliga och bottenlösa passionen i Duras Älskaren som gör att jag vill placera henne i samma århundrade som Goethes Den unge Werthers lidanden. Eller tänker på triangeldramat i filmen Farligt begär, som också kan placeras in på 1770-talet genom Pierre Choderlos de Laclos bok Les Liaisons dangereuses (publicerad 1782). Filmatiseringen med John Malkovich, Glenn Close och Uma Thurman är för övrigt en av mina favoritfilmer. Och det nog här, precis som hos Duras det djävulska lekandet med känslor som är det fascinerande.

Duras hamnar kanske också i närheten av Nabokovs Lolita eftersom huvudpersonen, en ung femtonårig flicka, inleder en passionerad kärlekshistoria med en man som är rejält mycket äldre än henne. Å andra sidan är skildringen helt på hennes villkor. Det är hennes vilja och hennes blick som dissekerar den första, och kanske hennes största kärlek. Hon är av fransk härkomst och han är vietnamesisk. I Saigon är det inte en möjlig historia. Det är inte bara passionen och gestaltandet av den som gör att det är en av mina klassiker. Det är också Duras febriga stil att berätta väldigt så öppet om alla förbjudna känslor som drar igenom huvudpersonen. Och att hon gör det utan skuld.

fredag 1 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 1

Inspirerad av Enligt O och Feministbiblioteket så tänker jag faktiskt våga mig på en julkalender här. Efter att ha läst Bodil Malmstens Så gör jag: Konsten att skriva och avsnittet där Malmsten listar de böcker som är hennes klassiker och som har format henne som individ och som skrivande person, blev jag sugen på att göra samma sak. Eventuellt så kommer det att dyka upp mer än böcker, men jag ska försöka hålla mig till text, ord och litteratur så mycket som möjligt.

Egentligen skulle det komma en första lucka här och nu, och det gör det. Det blev dock ingen bok. Istället vill jag nog mest börja med att säga att läsandet och kärleken till böcker är en så stor del av mig att jag skulle vara mycket lite utan. Jag är så oerhört tacksam för att ha fått det intresset och även  lyckats bevara det. Jag blir fortfarande andäktig när jag är på ett bibliotek, och är jag ledsen så köper jag hellre några böcker (och choklad) än kläder. Att inte läsa är ett halvt liv för mig.