fredag 3 november 2017

Olikhetsutmaningen: verklighet och fantasi

Veckans olikhetsutmaning från Enligt O handlar om verklighet och fantasi. Utgångspunkten blir Halloween och skräck, en genre jag knappt läser, så jag börjar i en helt annan ände: Kobra diskuterade i veckan Prince, som dog förra året, och vilket arv han lämnar efter sig. Framför allt handlade programmet om vad som är rätt att göra när stora artister försvinner och specifikt i Prince fall eftersom han inte lämnade ett testamente efter sig.

Väggmålning från Chanhassen, Minneapolis. Cfy Martinez

En hel del artister har "återvänt" som hologram, Tupac, Michael Jackson och Dio är några, och kanske kommer detta hända även Princes. Det är en möjlighet att se och uppleva en artist igen. Det är en stor möjlighet att tjäna pengar. Och det är här mina tankar kring verklighet och fantasi börjar. I september besökte jag Minneapolis och även Paisley Park, tidigare bostad, studio och konsertscen, idag ett museum. Ganska nyöppnat, men det som är intressant är vilken historia man vill berätta om den som inte längre finns. Vad ska bevaras - och hur verklig blir berättelsen? För det blir till viss del en berättelse, en stor del verklighet och lite fantasi, när man som jag får tillträde till en plats som dels varit stängd, dels tillhör någon man beundrat.

Jag personligen har oerhört svårt att se att ett hologram är en bra idé. Det gör artisten till en ren fantasi, i min mening, samtidigt som pengar är en faktor jag tror få kommer orka att bortse ifrån. Samtidigt vet jag att det finns väldigt mycket outgiven musik, det finns otaliga konserter inspelade (av Prince själv) och en massa klipp som cirkulerar på YouTube och sociala kanaler. Det är ett mer verkligt arv som jag hellre skulle se förvaltat på något bra sätt. Och jag är helt säker på att det också kan generera pengar (om någon är orolig för detta).

Pailsey Park, Chanhassen, Minneapolis

Ytterligare en aspekt på detta, och en helt personlig sådan, är min egen syn på min idol. Hans musik är verklig, men min bild av honom är säkerligen en stor del fantasi. Jag har lyssnat på honom genom tonåren och upp i vuxen ålder. Jag gör det fortfarande. Ändå har jag egentligen ingen aning om vem det är. Genom de olika faser i livet jag har varit i när jag lyssnat på honom, har säkert påverkat min bild av honom.

Se gärna Kobras avsnitt. Jag tycker Parisa Amiri gör det riktigt riktigt bra, och har gett Kobra en bra skjuts in i något nytt. Så klart finns det också en mängd litteratur om Prince. Det har kommit flera böcker nyligen och fler lär komma. Här är några som jag har läst och tänker läsa:
Prince chaos, disorder, and revolution/ Jason Draper
The rise of Prince (1958-1988)/ Alex Hahn, Laura Tiebert
Prince, stories from the Purple underground/ Mobeen Azhar

Minneapolis. En stad värd ett besök.


4 kommentarer:

  1. Intressant! Skulle nog inte gå på någon hologramkonsert. Å andra sidan inte heller på något band som t.ex. Queen som ersatt sångaren, men kör samma låtar. Det blir inte heller helt verkligt. Nu var Queen ett dumt exempel, för jag hade kanske inte gått på en konsert med originalsångaren heller, men principen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är exakt den principen jag tänker på. Och det finns någon slags gräns, som jag tycker i alla fall hologram går över.

      Radera