Ett inlägg om hobbyer

Veckans utmaning hos Kulturkollo handlar om att ha en hobby eller att ha hobbyer. Och så här tänker jag om det. Givetvis är läsning och böcker ett stort intresse, och en stor del av det som är jag. Men det är inte en hobby för mig. Jag skulle inte heller säga att den här bloggen är en hobby, även om det är något jag gillar att pyssla med. Men jag gör det för lite för att räknas som en hobby. Än så länge.

Däremot är min hund och hundsport en stor hobby och ett så kallat fritidsintresse. Jag ägnar i snitt minst en timme i veckodagarna till hundträning, och minst en helgdag - då åker jag ofta från hemmet vid sju och är hemma alltifrån två till fyra eller fem. Vi är alltid utomhus, och oftast i skogen. Detta sker i maj, precis som i november. Idag hade vi minst 25 grader varmt i skogen och i november kan det var snöslask och regn under dagen. I min garderob finns det fler kängor än högklackade skor, och många fleecetröjor.

Hängde fem timmar i denna grönska.

I veckorna blir det mest lydnadsträning. Men på helgen hägrar sökträningen. Det går i korthet ut på att vi vallar upp en ruta i skogen som mäter 100 på bredden och 300 meter på längden. Vallar = vi går i skogen efter ett mönster för att göra rutan full av människovittring. Rutan delas på mitten av något som kallas "stigen". I rutan gömmer sig sedan människor på olika sätt. Sedan skickar jag min hund från "stigen" ut i rutan med uppgift att hitta en person i taget. Eftersom min hund är en rullhund har hon ett slags halsband på sig. När hon hittat en människa biter hon i halsbandet och springer till mig så att jag kan se att hon har gjort ett fynd. Jag kopplar henne och sedan visar hon mig var personen är. Allmän glädje och i vårt fall uppstår godisregn i form av korv hos figuranten. Målet är att få hunden att jobba i ett tårtbitsmönster där jag skickar varann höger och varann vänster medan vi tar oss fram på stigen. Vi ligger på cirka 150 m i våra pass, de som kör elit och tävlar SM går 300 m. (I den klassen ligger ofta figuranterna/människorna nedgrävda och är helt osynliga för ögat.) Sök (som grenen heter) utvecklar hundens självständighet samt vårt samarbete, ger självförtroende och ger hunden en uppgift att lösa. Det mår alla hundar bra av. Och undrar man hur hunden hittar - så gör den det genom att använda nosen och vinden för att lokalisera vittringen.

En ganska lycklig hund vilar sig i form.

Känslan att tillsammans försöka lösa en uppgift och lyckan när man klarar det, är nog den största belöningen. Och ha en hund som ställer upp och vill göra saker ihop med en. Det är svårt att förklara, men för mig är det något av det bästa jag vet - att försöka förklara vad som ska göras, träna på det och sedan kunna utföra det tillsammans med glädje. Jag träna uteslutande med operant inlärning och positiv förstärkning, det vill säga positiva metoder generellt. Det finns hur mycket som helst att läsa i ämnet. Och det är också otroligt roligt. Att gräva sig ner i något och sedan försöka själv. Bandet mellan människa och djur/hund berikar mig dagligen, även om det finns dagar jag överväger att samla frimärken istället.

Som en del av hundsporten så kommer föreningslivet också in. Jag tränar i en grupp och vi får låna mark genom brukshundklubbens försorg. Så klart arbetar man för sin klubb och jag har som tävlingssekreterare och MH-figurant lagt och lägger åtskilliga timmar för klubbens räkning. Så det är också en del i min hobby. Det är något fint med Sveriges sätt att ha föreningar, en sammanslutning där alla jobbar för sin hobby. Men det kan också vara dränerande. Då när det är en utmaning att få ihop olika människor som på fritiden ska prestera något som nästan ska jämställas med vad företag levererar. Då känns det som att viljan att hjälpas åt minskar. Det är nog den allra största nackdelen med min hobby.

Äta bör man. Speciellt efter hundträning.