torsdag 20 april 2017

En lila årsdag

Imorgon (och kanske på vissa håll i världen redan idag) är det årsdagen för Prince bortgång. Den 21 april förra året försvann en ikon och i mitt tycke en av världens största musiker och viktigaste artister. För mig har hans musik spelat en oerhört stor roll. Ända sedan jag var fjorton har jag lyssnat, dansat och skriksjungit till en ofantligt stor och varierad katalog. Det råder inget tvivel om att hans musik har påverkat mig och format mig. Den är helt klart en del av det som är jag.

Just nu förbereds det ett antal hyllningskonserter och manifestationer på många ställen. Så klart i Minneapolis och på Paisley Park, men också i Stockholm. Det kommer att synas även i den här bloggen de närmaste dagarna. Idag har jag tänkt en hel del på att skivbolag slåss om att komma åt all hemliga musik som Prince lämnade efter sig, och att det imorgon skulle släppas en EP med outgivet material. Men att detta har stoppats av dödsboet. Det är svårt att förhålla sig till att tusentals låtar ligger inlåst i ett valv utan en publik. Jag skulle så gärna vilja höra dem. Samtidigt var Prince inte speciellt sugen på att ge ut den musiken, och väldigt mån om upphovsrätten och den kreativa rätten till sin musik. Därför är det mycket som talar mot att han själv inte skulle vilja att all musik publiceras och att vara strängt emot att man idag exempelvis hittar honom på tjänster som Spotify. (Han själv valde Tidal - och där finns nästan hela hans katalog).

Just huggsexan om honom och intresset av att göra pengar på hans musik är deppig. Men jag har under det här året kunnat se och lyssna på så många klipp och filmer på social media som aldrig tidigare varit puplicerade - för att han så strängeligen kontrollerade sin musik och tillgängligheten till den. Och alla dessa klipp har inte gjort att jag tycker mindre om musiken eller artisten. Men jag önskar att han hade haft ett testamente. Det är avsaknaden av det som gör att ingen riktigt vet vad som blir rätt. Det gör mig ledsen.

Inga kommentarer: