söndag 30 april 2017

Läslusten första kvartalet 2017

Det är Valborgsmässoafton och första fjärde delen av 2017 har passerat. Jag har haft bra läsflyt hela tiden, kanske att mars och februari var extra bra, om jag tittar på antalet böcker. Nu är egentligen inte det det viktigaste, men en jag gillar att föra bok, och så här ser listan ut (hämtad från Goodreads):

Januari:
Odinsbarn av Siri Pettersen
Min mors självbiografi av Jamaica Kincaid
Förlorade själar av Nadifa Mohamed
Tripprapporter av Tone Schunnesson

Februari:
Det handlar om dig av Sandra Beijer
Som eld av Sara Lövestam
Det är natten: författaren och den som skriver av Karolina Ramqvist
Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson
Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie
Purpurfärgen av Alice Walker
Lucy av Jamaica Kincaid

Mars:
Stoner av John Williams
Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman
Arvet efter dig av Jojo Moyes
Hustrun av Meg Wolitzer
Allt som blir kvar av Sandra Beijer
Kransen av Sigrid Undset
Glöm mig av Alex Schulman

April:
Vinter i drömhuset av Maeve Binchy
Finna sig av Agnes Lidbeck
Rosengädda nästa! av Emma Hamberg
Swede Hollow av Ola Larsmo

Jag tycker jag har ganska bra spridning på böckerna, det är både ungdomslitteratur såväl som vuxenlitteratur. Jag har fått in fantasy (Pettersen) och skräck (Gaiman), precis som underhållningslitteratur (Moyo, Hamberg) bredvid klassiker och nobelpristagare (Walker, Undset). Intressant är att jag övervägande läser kvinnliga författare. Det har varit så ett tag, och det verkar hålla i sig. Överlag har jag fått läsa bra böcker. Den sämsta var Vinter i drömhuset, som inte alls passade mig. De flesta andra har fått bra betyg på Goodreads.

lördag 29 april 2017

Swede Hollow igen

Är i upphällningen av Swede Hollow av Ola Larsmo. Väl värd att läsa, men sjutton var kallt det är i den boken. Det snöar jämt - i gruvliga vargavintrar - och människorna har alltid för lite kläder och för lite mat. Med det vill jag mest säga att de som lämnade Sverige för ett bättre liv i USA fick ett lika hårt liv som de lämnade. Alla vill de göra rätt för sig och leva ett bättre liv. Och att det är svårt att komma in i ett nytt samhälle. Det var det i slummen i St Paul/Minneapolis på sent 1800-tal och det är det för människor som kommer hit för att försöka starta ett nytt liv. Man vill bo med de sina, och det är tryggt att vara i en kultur som som man känner igen.

Det är ett hårt liv att behöva börja om. Larsmo skapar trovärdiga personer som jag får väldig respekt för. De bara fortsätter. Trots fattigdom och svåra förhållanden så bara fortsätter de livet. Steg för steg. Den ihärdigheten är inspirerande, även om jag så klart inser att de inte hade något val. Den som stannar, eller lägger av, svälter ihjäl. Men att de ändå orkade. Att så många orkar kämpa. Trots att det bara blir marginellt bättre. Swede Hollow är en bok om mycket, men den är definitivt en bok om människans envishet och förmåga att vad som än händer, härda ut.

fredag 28 april 2017

Fredagsmys med Murphy

Återvände till 80-talet ikväll. Det blev oväntat Snuten i Hollywood och inte så oväntat popcorn. Filmen håller fortfarande och Eddie Murphy är strålande. Kanske är detta hans bästa film? Den som är riktigt uppmärksam hör också att filmen innehåller nästan hela "Nasty Girl" med Vanity 6. Det är Prince som har skrivit låten och gruppen med frontfigur Vanity (Denise Matthews) var en av hans många musikskapelser.

Lyckades poppa alla majskorn den här gången. Stolt.

Den första biljakten i Detroit.

Murphy i egen hög person. Här något besviken. 

torsdag 27 april 2017

Litteraturveckan i P1

Är lite tom huvudet efter en fantastisk konsert i Köpenhamn med The Japanese House i går kväll. Men jag hittade det här från Litteraturveckan i P1 idag, och det är 27 intressanta minuter. Det handlar om lyrik, rim, ord och hiphop. Bland annat pratar artisten Zacke och Barakat Ghebrehawariat från Revolution Poetry om skrivande, rytm och spoken word. Lyssna!

onsdag 26 april 2017

Science fiction på lunchen

Idag hamnade jag i en diskussion kring science fiction på lunch, där vi konstaterade att en del av dessa framtidsutopier inte är så långt borta från oss. Titlar som kom upp var 1984, 2001: En rymdodyssé och Farenheit 451. Jag har bara läst 1984 och kände återigen att jag är så dåligt bevandrad inom fantasy- och science fiction-världen. Just nu känns Farenheit 451 som den bok som jag nog helst skulle vilja börja läsa. Kanske händer det snart.

tisdag 25 april 2017

Länkkärlek: Vad jag läst idag

Jag tror faktiskt inte jag har läst något av Björn Ranelid. För mig är han en författare som står i vägen för sina egna verk. Jag blir så provocerad av hans person att jag inte har lust att läsa något av honom. Fördomsfullt och fegt, skulle han nog säga själv och förmodligen lägga till några adjektiv till, men jag kommer inte runt hans persona och in hans böcker. Idag har jag dessutom läst att Ranelid har gjort slut med Österlen eftersom han inte fick bli vigselförättare i Simrishamns kommun. Detta gör mig inte mer sugen på hans författarskap. Om vi säger så.

Ibland undrar om jag inte sedan Prince bortgång, har läst en artikel om honom eller sett ett klipp med honom varje dag. Det är inte långt ifrån. Idag läste jag en intressant artikel i The Guardian om hur han stöttade kvinnliga musiker under hela sin karriär. Igår läste jag en lång artikel i New York Times (publicerad i april förra året) om hans gitarrsolo då George Harrison installerades i Rock and Roll of Fame postumt år 2004. Tillsammans med bland annat Tom Petty, Jeff Lynne och Steve Winwood framförde Prince "While My Guitar Gently Weeps" och förberedelserna var minst sagt speciella. Men han levererade ett oförglömligt solo.

Och givetvis tittade jag också på de här fem klippen. (Inspelning från Tyskland och Lovesexy Tour visades på SVT samma år turnén gick (tror jag) och jag och min syster spelade in den på VHS. Har fortfarande kvar bandet. Har nog sett den konsertfilmen hundra gånger, och hoppas att den ska visas igen.)

Igår laddade jag ned Maggie O'Farrells bok Sommaren utan regn till mobilen och idag har jag läst Kulturkollos intervju med författaren. Ser så fram emot att börja läsa boken. Kulturkollo är för övrigt ett bloggkollektiv av åtta sjukt pålästa bok- och kulturbloggare. Tillsammans med Bokhora är det två av mina bästa tips för bra, aktuell och rolig läsning om böcker.

måndag 24 april 2017

Det finns annan frukt än apelsiner

Jeanette Wintersons självbiografiskt färgade Det finns annan frukt än apelsiner (1985) sätter fingret på hur svårt det är att inte vara sig själv. Trots att huvudpersonen Jess har fått en oerhört strikt uppfostran, är djupt frireligiös, predikar regelbundet och tror att homosexualitet är något onaturligt, så går det inte att stå emot när hon förälskar sig i en annan tjej. Förälskelsen får henne att ifrågasätta sig själv och allt som hon trodde var sant. Trots att hennes mamma och mammans kyrkliga vänner läser över henne och Jess själv botgör sig på en mängd olika sätt så kommer känslorna tillbaka. Konflikten mellan Jess och tron, mellan Jess och hennes mamma samt Jess och samhället skildras väldigt fint. Som grädde på moset är Jess mamma minst sagt originell, i mångt och mycket direkt elak, och när det kommer fram att Jess är adopterad blir identitetskrisen om möjligt ännu djupare. Några partier i boken var röriga, eller jag okoncentrerad, men annars var det en stark och sorglig men också ljus och rätt rolig roman. Jag gillade Wintersons kompromisslöshet och mod - och jag tror det skulle hjälpa många att fundera på under vilka villkor vi har lust att leva. Jess måste ställa sig alla de frågorna. Och ta ansvar för svaren. Det finns annan frukt än apelsiner passade mig väldigt bra. Winterson har fortsatt nysta i sin uppväxt och med Varför vara lycklig när du kan vara normal? (2012), återvänt till den obegripliga relationen till sin mamma och kanske kampen för att ta sig vidare. Jag har inte läst denna, men lägger den på min lista. Speciellt efter ha googlat lite och hittat Anna Hellgrens recension av boken.

söndag 23 april 2017

Swede Hollow

När jag googlade Minneapolis och Minnesota för några dagar sedan fick jag upp Swede Hollow, en bok av Ola Larsmo. Givetvis laddade jag ner boken och i helgen under två kvällar i en klubbstuga utan annan underhållning så har jag läst just denna. Jag är osäker på om jag läst något av Larsmo tidigare. Jag trodde först det, men kan ha förväxlat honom med någon annan författare. (Och jag orkar inte resa mig ur soffan och kontrollera denna uppgift). Oavsett, Ola Larsmo har fått DN:s kritikerpris för Swede Hollow och sitt folkbildande författarskap. Det är en lättläst, sorglig och spännande roman om de svenskar som utvandrade till Minnesota men som inte hamnade på prärien, utan i staden och slummen. Swede Hollow var en kåkstad utanför St. Paul där många svenskar hamnade i jakten på ett bättre liv i USA. Jag är långt ifrån klar med boken men gripen av hur allt slit för ett bättre liv gestaltas. De kommer verkligen nära, alla dessa umbäranden som gav så lite frukt. Det är en helt annan historia än den Moberg berättade, men inte desto mindre lika sann. Det är en historisk bok som också är så aktuell i den meningen att den tar upp och gräver i det bemötande de svenska invandrarna fick av sitt nya hemland. Den ställer viktiga frågor om integrering och synen på "de nya" som vi brottas med här och på många andra platser i Europa.

Plus för ett gripande omslag. Lånade bilden här.

lördag 22 april 2017

The most beautiful

Maytee Garcia är Princes första fru. De träffades när hon bara var sexton år då hennes mamma hade lyckats få igenom ett videoband med dotterns dans till Prince. Han föll och hon blev medlem i New Power Generation. Jag har sett dem på scen tillsammans på nittiotalet. Då startade showen väldigt effektfullt med att Prince kom ner på scenen hängande på en trapets. Det var dock Maytee som hängde i trapetsen men jag minns den totala förvirringen i mig och sedan hur musiken blåste rakt in i kroppen. För några veckor sedan kom Garcias bok The Most Beautiful ut. En bok om deras kärlekshistoria, livet som dansare och förlusten av deras gemensamma barn. Jag känner mig oerhört kluven till den. Vissa tycker att hon bara gör pengar på deras liv tillsammans. Andra menar att hon har rätt att berätta sin historia. Jag tycker som de senare. Det är hennes rätt. Däremot tror jag inte att jag vill läsa den. Precis som jag inte heller kommer att vilja läsa alla andra böcker om honom som kommer att ges ut. Jag vill veta mycket om musiken. Jag vill inte veta så mycket om privatpersonen. Mycket för att Prince var en oerhört privat person, men också för att jag inte är så säker på att jag skulle gilla den personen. Och det hade kanske förstört något i hur jag ser på artisten. Och musiken. Så jag odlar myten och sållar bland böckerna. 

fredag 21 april 2017

Det viktigaste är musiken

Det finns oändligt mycket att läsa om Prince just nu, och så har det varit under hela det gånga året. Det är flera böcker på gång och det är många som har något att säga om giganten från Minneapolis. Idag tänker jag dock mest på musiken, och då tänker jag så här:

Tre album som jag tycker att man (alla i hela världen helst) måste ha hört av Prince är:

Dirty Mind för att det är Prince på väg att hitta sitt uttryck, sin genreöverskridande musik och sin öppna och vågade föreställningsvärld om vad som är rätt eller fel.

Sign 'O' The Times för att det är ett så gediget album, och hela hans bredd i låtskrivandet så väl som ljuden och arrangemangen kommer fram här. Det rankas ofta som ett av de där riktigt viktiga albumen.

Musicology för att det är Prince efter de stora kommersiella framgångarna. Fortfarande så mycket musik och så mycket artisteri, men inte det lättsmälta och snabbt slående. 

Jag kommer säkert att ändra mig imorgon, men just idag känns det så här. En bubblare är The Black Album för att den är så full av funk, jazz och allt möjligt annat. Den visar det kompromisslösa och det lekfulla. 

Och så det här en av mina favoriter:

torsdag 20 april 2017

En lila årsdag

Imorgon (och kanske på vissa håll i världen redan idag) är det årsdagen för Prince bortgång. Den 21 april förra året försvann en ikon och i mitt tycke en av världens största musiker och viktigaste artister. För mig har hans musik spelat en oerhört stor roll. Ända sedan jag var fjorton har jag lyssnat, dansat och skriksjungit till en ofantligt stor och varierad katalog. Det råder inget tvivel om att hans musik har påverkat mig och format mig. Den är helt klart en del av det som är jag.

Just nu förbereds det ett antal hyllningskonserter och manifestationer på många ställen. Så klart i Minneapolis och på Paisley Park, men också i Stockholm. Det kommer att synas även i den här bloggen de närmaste dagarna. Idag har jag tänkt en hel del på att skivbolag slåss om att komma åt all hemliga musik som Prince lämnade efter sig, och att det imorgon skulle släppas en EP med outgivet material. Men att detta har stoppats av dödsboet. Det är svårt att förhålla sig till att tusentals låtar ligger inlåst i ett valv utan en publik. Jag skulle så gärna vilja höra dem. Samtidigt var Prince inte speciellt sugen på att ge ut den musiken, och väldigt mån om upphovsrätten och den kreativa rätten till sin musik. Därför är det mycket som talar mot att han själv inte skulle vilja att all musik publiceras och att vara strängt emot att man idag exempelvis hittar honom på tjänster som Spotify. (Han själv valde Tidal - och där finns nästan hela hans katalog).

Just huggsexan om honom och intresset av att göra pengar på hans musik är deppig. Men jag har under det här året kunnat se och lyssna på så många klipp och filmer på social media som aldrig tidigare varit puplicerade - för att han så strängeligen kontrollerade sin musik och tillgängligheten till den. Och alla dessa klipp har inte gjort att jag tycker mindre om musiken eller artisten. Men jag önskar att han hade haft ett testamente. Det är avsaknaden av det som gör att ingen riktigt vet vad som blir rätt. Det gör mig ledsen.

onsdag 19 april 2017

#blogg100 så här långt

Förra året skrev jag så här om hur jag kände att #blogg100 fungerade, vid ungefär den här tiden. Därför tänkte jag köra samma frågor igen och se om det blir samma svar.

Hur känns det?
Lite trögt, lite trött och kanske lite förvirrat. Insåg igår att jag har taggat två inlägg med 48. Men det borde innebära att jag är halvvägs nu. Å andra sidan har ju matte aldrig varit min starka sida, så jag säger cirka halvvägs. Fram tills idag har jag fått ihop vettiga inlägg - det tycker jag själv i alla fall. Har ganska lagom mycket på arbetet just nu så det finns tid att ägna sig åt bloggen. Det underlättar.

Har du klarat alla dagar?
Ja, jag har lyckats blogga varje dag i snart 50 dagar. Det är en liten bedrift. Och jag kan numera tidsinställa inlägg, vilket gör det ännu lättare.

Hur tänker du lägga upp fortsättningen?
Jag behöver strukturera upp inläggen tror jag. Det gör det enklare och roligare att skriva. Jag gjorde en lista med potentiella rubriker till en mängd inlägg innan utmaningen har startat, men den har jag inte tittat på på länge. Så det ska jag göra. Ska också försöka tidsinställa fler inlägg. Det blir lite att läsningen tar stryk av bloggandet, så balansen här är inte helt hundra. Jag är fortfarande dålig på att vara personlig, något jag reflekterade över förra gången. Dock tycker jag att jag har tipsat mer om annat än böcker den här gången, och det är jag nöjd med. Har inte alls spridit mina inlägg den här gången - och det vill jag göra. Samtidigt dras jag med någon form av prestationsångest som gör att jag inte riktigt gör det. Får nog ta och komma över det.

Är #blogg100 en bra utmaning för en bokblogg?
Jamen det är det. Det är väl en bra utmaning för alla bloggar som vill få in rutiner på att varje dag uppdatera. Eller hitta tillbaka till sitt skrivande. Det är krävande och roligt att skapa innehåll, men det är kul att se hur bloggen växer. Det är den största belöningen. För mig har det blivit någon form av läsdagbok. Den allra största utmaningen är väl att hålla liv i den här rutinen mer än 100 dagar. Det verkar inte som att bloggandet är dött, om jag tittar runt omkring mig och på de bloggar som publicerar inlägg i #blogg100-grupperna på Facebook; det känns väldigt fint. Och det är bra stämning i de grupperna också, vilket är motvikt till allt annat på internet som inte är lika vänligt.

tisdag 18 april 2017

Dagens intag av social media, musik, böcker och film

Det finns få källor till inspiration, kunskap, musik och litteratur som internet och social media. Idag hittade jag via P3Souls twitterkonto Sampha. Och den här låten:



Via en vän på Facebook hittade jag Det svenska hatet av Tamas Gellert. Snabbt nedladdad till min mobil via Nextory. Också via Twitter hittade jag Isobel Hadley-Kamptzs Frihet och fruktan, fast jag egentligen var mest intresserad av hennes essäsamling Om sport och våld. Även här tog det ett par minuter så hade jag åtminstone en av hennes böcker i mobilen.

Dessutom har jag läst den här artikeln om copywritern Vicki Maguire och en sorglig artikel om Prince död i New York Times (det börjar närma sig årsdagen och det märks). Plus sett en sexton minuter lång kultdokumentär, The Heavy Metal Parking Lot, om fans till Judas Priest som Open Culture delade i sitt flöde.

Allt hittat via internet. Så fint ändå. 

måndag 17 april 2017

Den fina tonen i Rosengädda

Har kommit halvvägs i Emma Hambergs Rosengädda nästa!. Och jag gillar den. Det är en fin historia så här långt, lagom oförutsägbar och med personer jag känner för. Dessutom gillar jag Hambergs formuleringar som är avväpnande men ändå driver historien framåt. Det är helt enkelt ett bra påskägg som underhåller och roar.

söndag 16 april 2017

Min läshörna

Jag läser på tåget. Jag läser i soffan. Jag läser i sängen - och jag läser här. Min ganska nya läsfåtölj som jag ser fram emot att läsa, och slumra i, allt mer. Väldigt nöjd med att den äntligen är på plats.





lördag 15 april 2017

En norsk kärlekshistoria från medeltiden

Norge är kanske just nu mest känd för Skam när det handlar om drama, kärlek, ungdom och identitet. Men det finns ju så mycket mer hos norrmännen att hämta. En är serien om Kristin Lavransdotter, skriven av Sigrid Undset. Första delen är Kransen som kom 1920. Det var inte så länge jag läste den och vill man ha läsning full av kärlek och dramatik så är finns det inget att tveka på. Serien gav Undset Nobelpriset i litteratur, bland annat för sitt sätt att skildra livet och villkoren på medeltiden.

Kristin kommer från en välbärgad släkt, men det är ändå väldigt viktigt vad hon gör för gifte. Det är en möjlighet att skaffa sig makt, rikedom och säkra släktet för framtiden. Men Kristin som verkar vara ganska fritt uppfostrad blir hett förälskad i fel man. Han har ett förflutet som inte är fläckfritt. Och, eftersom heder är en viktig aspekt av hur ens status som kvinna är på bröllopsmarknaden och allmän syn på familjen, är förälskelsen dubbelt fel. Synen på kvinnan, frågan om heder och den ekonomiska aspekten på giftermål är väldigt väl dramatiserat. Och livet på medeltiden är skildrat trovärdigt och intressant. Det är en ganska lätt och rakt på prosa som ger mycket utrymmer för karaktärernas personligt. Jag kommer definitivt att fortsätta med de två resterande delarna.

fredag 14 april 2017

Några tankar en långfedag

Idag har jag tänkt på föreningslivet. Det finns något väldigt stort och bra i det - och när det är som allra bäst så skapar det fin gemenskap för många. Mig med, eftersom jag är ganska engagerad i en brukshundsklubb. Men ibland tar det mer än det ger. Och frågan är hur man undviker att några få gör alldeles för mycket, istället för att många gör lite.

Idag har jag också tänkt på att jag kanske får åka på en spännande resa det här året. Kanske.

Idag har jag tänkt på att jag faktiskt fick ihop ett arbetsprov. Och att det nog blev ganska dåligt. Men givet förutsättningarna så kunde jag på extremt kort tid få ihop extremt mycket text. Det var roligt. Och just nu känner jag att jag skulle vilja skriva mer. Så nästa gång, ska jag lägga mer tid på mina arbetsprover. Så kanske jag kommer in då istället.

Idag har jag tänkt på att jag inte har läst en enda sida. (Än - kvällen är inte slut). Jag har inte heller gjort all den där städningen jag borde göra. Men jag har konstaterat att hemmet är i trängande behov av rengöring. Så imorgon då. Då måste det hända.

torsdag 13 april 2017

Är årets påskägg Rosengädda?

Just nu undrar jag om det blir någon läsning i påsk. Ögonen går i kors och hemmet är både sunkigt och lite snuskigt. Jag borde alltså inleda högtiden med städning. Orkar dock inte det. Det blir istället soffan och sjunde säsongen av Mad men. Så långt är den lika bra som tidigare. Det är så mycket mänskligt litenhet tillsammans med storartad scenografi och intressant tidshistoria från reklamvärlden.

Jag vill dock piggna till, och jag vill gärna läsa. Helst skulle jag vilja läsa något ganska lätt och roligt, som inte kräver för mycket av min hjärna. Kanske ska jag börja på Emma Hambergs serie Rodengädda där Rosengädda nästa! är den första delen. Har läst henne innan, och vad jag minns så var det rätt underhållande. Låter just nu som ett perfekt påskägg!

Då när det fortfarande var fyllt av choklad.

onsdag 12 april 2017

Kreativt skrivande

I somras gick jag en tvådagars skrivarkurs med inriktning på barn- och ungdomskultur. Det var roligt och just då behövde jag lite inspiration när det gäller text och skrivande (jobbar till vardags med mycket text). Sedan gick jag en kurs i december som också handlade om text, men mer för webb. Också mycket inspirerande. Ändå känner jag att jag behöver mer. Så igår kväll anmälde jag mig till ännu en kurs. Den här gången i kreativt skrivande. Idag insåg jag att jag måste lämna in arbetsprover. Inte alls konstigt, men det hade jag inte tagit med i beräkningen. Inte heller att proverna nog måste vara klara i morgon. Så ikväll ska jag försöka skriva mig till en av de fyrtio platserna som finns tillgängliga. Oddsen för det är skyhöga, men jag ska i alla fall prova.

tisdag 11 april 2017

En märklig glädje

Jag har det ganska bra som ensamstående hundägare. Och det går inte det minsta nöd på mig. Men efter att ha läst ytterligare en bit i Finna sig idag, så känner jag både lättnad och en gnutta glädje över singelstatusen.

måndag 10 april 2017

Finna sig

Jag var trött i morse så jag orkade inte riktigt läsa den sista delen av Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar på tåget. (Med tanke på dådet i Stockholm och hur tonen i debatten har ändrats så blir den boken bara mer och mer som en framtidsvision. Och det är ingen bra framtid.) Därför började jag på en ny bok: Finna sig av Agnes Lidbeck. Jag har läst en knapp tredjedel och det var bekväm läsning. 

Finna sig betyder för mig antingen att nöja sig eller hitta sig. Det är helt klart att huvudpersonen Anna försöker göra både och. Det är just nu, där jag är, mer eller mindre ett fängelse, där hon är fast i den rollen hon tror hon måste ta som mamma och rollen som kvinna. Hon vill ha kärlek, och verkar ha en kärleksfull man, men allt handlar om vad hon borde göra och bör göra. Inget annat blir över till henne själv. Det är fascinerande och skrämmande. 

Samtidigt påminner Lidbecks Anna en hel del om Jill Alexander Essbaums Anna i Hausfrau. Också en kvinna som inte hittar någon tillfredsställelse i de roller hon tror hon måste leva i och som inte heller kan vara sann mot sig själv och sin omgivning. Jag undrar hur många människor som inte vågar berätta vad de vill eller lita på att de de känner är verkliga känslor som har betydelse, både för dem själv och för omgivningen. I både Lidbeck och Essbaum intressanta porträtt av kärnfamiljen så verkar alla förväntningar äta upp alla möjligheter att kunna uttrycka och hitta plats för jaget. Det är en rätt dyster läsning. 

söndag 9 april 2017

Bokpratssöndag

Om cirka tio minuter är det dags för bokprat på Facebook. Den här gången ska vi diskutera Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman. För en gångs skull så har jag varit klar i extremt god tid och boken känns just nu lite avlägsen. Men det ger sig säkert när pratet kommer igång. Jag gillar Den där bokklubben för det är intressant, snabbt och avslappnat om böcker. Och väldigt god stämning. I övrigt har den här söndag inte blivit så beläst. Å andra sidan har jag gått en lång hundpromenad och hoppat studsmatta. Jag funderar på att strunta i dammsugningen och börja på Komma och gå av Taiye Selasi eller fortsätta med Min europeiska familj: De senaste 54 000 åren av vetenskapsjournalisten Karin Bojs. Jag är inte så bra på att läsa facklitteratur eller populärvetenskapliga böcker. Det gånger jag har provat så orkar jag inte riktigt. Men Bojs är väldigt skicklig på att berätta enkelt om komplicerade saker. Som exempelvis människans ursprung. Och boken tilldelades ju Augustpriset 2015 av en anledning. Så här långt gillar jag den mycket. Speciellt för att den är så pass lättläst och Bojs förmåga att väcka nyfikenhet inför ämnet men också inför forskningen.


Hoppas få börja på den här snart.

Det fanns en skog långt borta i horisonten. 

lördag 8 april 2017

En lördag utan läsning

Har idag skuttat runt som MH-figurant och försökt få hundar att leka med mig. Har också skrämt hundar utklädd som spöke. Efter det rastat min egen något missnöjda vapendragaren som vaktat huset medan jag varit borta. Telefonen berättar att jag gått över 22 000 steg (19,2 km). Detsamma skriker mina lår. Det blir max popcorn och en film ikväll och imorgon sovmorgon. Vill man läsa mer om MH och hundens mentalitet så finns det ett inlägg här.
'
Ett spökhuvud.

fredag 7 april 2017

En svart fredag

Idag hände det. En lastbil kör in på Drottninggatan i Stockholm och mejar ner människor i full fart. Polisen och regering pratar om terrorbrott. För många dödade och för många skadade. En liten del av mig har alltid trott att det "inte händer här". Men det händer över allt. Trösten just nu är mitt Twitter-flöde som är fullt av kärlek och solidaritet - där människor erbjuder sovplatser, skjuts och mat för de som blivit fast i stan och inte kan ta sig någonstans på grund av avspärrningar och inställd kollektivtrafik. Jag hoppas att solidariteten håller i sig, att polisen får fast den som tog sig rätten att våldföra sig på oskyldiga människor och att alla håller två tankar i huvudet trots sorg och ilska. Men det är en svart dag i en alldeles för mörk värld.

torsdag 6 april 2017

Lucy och Min mors självbiografi

Det här är ett inlägg som legat och skvalpat länge nu. Och det handlar bara om att jag inte vet hur jag ska kunna skriva något vettigt om Jamaica Kincaid. Det vill jag väldigt gärna, för det är en författare som är väl värd att läsa. Hur jag hittade till henne är osäkert men det kan har varit via en av stora dagstidningars kultursida. Eller via Feministbiblioteket som också har skrivit om henne. Jamaica Kincaid är född i Antigua och Barbuda, men bor i Vermont, USA. Hon växte upp under det brittiska kolonialväldet - och kolonialism, förtryck och slaveriet har varit stora och centrala frågor i hennes författarskap. Och Kincaid är rejält hyllad (med all rätt) för sin förmåga att skildra detta.

Jag har läst två böcker av henne. Lucy handlar om en ung flicka som flyttar från en ö (förmodligen en karibisk ö) till New York för att arbeta som au pair. En grundhistoria som ligger rätt nära författarens egen. Lucys blick beskriver rått och rakt mötet med staden, med hennes vita arbetsfamilj, vänner och män. Det är brutalt och känns ovanligt. Lucy går sin egen väg utan skuld eller skam. Med exakta formuleringar så blir rasism, struktur och förtryck väldigt tydliga. Det är en kort bok, men den tar tid att läsa. Kräver tid att smälta. Den stannar kvar.

Jag har samma känsla när jag tänker på Min mors självbiografi. Återigen handlar det om en ung kvinnas uppväxt. Här mer placerad i Karibien, på ön Dominicia. Barndomen blir tydligare här och får ta mer plats i handlingen jämfört med Lucy. Xuelas mamma dör när Xuela föds, och hon börjar sitt liv utackorderad hos en kvinna som inte tycker speciellt bra om den lilla flickan. Hennes far besöker henne ibland. När han gifter om sig får Xuela flytta hem. Men livet blir inte lättare. Styvmamman behandlar flickan så illa som man kan förvänta sig och Xuelas enda mål i livet blir att ta sig ifrån hemmet. Det lyckas hon med, och får möjlighet att läsa i stan.

Xuela, precis som Lucy, förstår tidigt hur livet runt om dem fungerar, vad som krävs för att Xuela som inte har någonting ska kunna ta sig uppåt och framåt. Mot det hon vill ha. Båda kvinnorna använder det de har - sin kvinnlighet och sin kropp - och framför allt Xuela gör det rakt igenom cyniskt. Avsaknaden av tacksamhet och den självklara rätten till sig själv och sin sexualitet är befriande att läsa. Jag kan inte på rak arm säga att jag läst något liknande. Här finns inga tvivel, något som jag exempelvis tycker är mycket tydligare hos Erica Jong och Rädd att flyga. Som också handlar om frigörelse men på ett helt annat sätt, kanske kan man inte ens jämföra dessa. Kincaids språk är grovt med en ärlighet som ibland är svår att värja sig emot. Inte heller Min mors självbiografi är en lång bok. Men den hinner säga mycket.

onsdag 5 april 2017

Varför jag älskar internet

Det här året i #blogg100 så handlar det extra mycket om internet och om hur de röster som yttrar sig har betydelse. Det handlar om det fria ordet och det handlar om respekt för varandra. (Allt detta finns ju också i böcker. Och det är därför jag tror benhårt på att läsa.) I detta så finns delaktighet och deltagande, och är det något som ständigt förvånar mig, så är det all kunskap som finns tillgänglig. Smarta människors tankar och funderingar - smarta människor som hittar intressanta texter de delar. Bara idag hittade jag i mitt Twitter-flöde, via en retweet, en fin krönika om Emily Dickinson. Jag blir lika glad och fascinerad varje gång: Att det finns så mycket bra texter! Tack vare internet så hittar vi dem lättare.

tisdag 4 april 2017

Dagens boklådefynd

En boklåda är alltid en utmärkt idé.
På jobbet så finns det en liten boklåda. Idag hade det kommit in nya fynd. Jag försåg mig så klart. Det kan till och med vara så att jag knep alla de nya titlarna. Skäms dock inte nämnvärt över detta.

Jag tänker att detta är fyra sommarböcker.

De här två ser jag mest fram emot.

måndag 3 april 2017

Länkkärlek: Vad jag läst idag

Jag avslutade Maeve Binchy och Vinter i drömhuset på väg hem på tåget. Sedan sov jag som en stock resterande tid. Men det hjälpte varken min trötthet eller boken. På Goodreads ser jag att Vinter i drömhuset ligger på 3,78 av 5 i betyg. Av mig fick den 2.

Annars har jag läst en riktigt bra text om hur Trump använder citattecken och vad de egentligen betyder då. Efter det skummade jag den här artikeln i Adweek som tar upp några journalister som orkar göra sitt jobb trots det faktakaosklimat som råder i USA just nu. Och så hann jag läsa om hur man adresserar tjänstebrev. Ska man använda Att? Vad innebär det? Dessutom rekommenderar jag den här texten av Clara Sandelind som skriver kunnigt och smart om debatten om migration och invandring. Den läste jag dock i fredags.

I övrigt så lyckades jag förmå mig att åka iväg till skogen och springa en runda (den första i år) med en glad hund. Ändå nöjd över det.

Lyxen att bo nära skogen.

söndag 2 april 2017

Märta Tikkanen och Söndagsintervjun

"Man kan inte kasta böcker" säger Märta Tikkanen när hon berättar om sin flytt till en mindre lägenhet och hur svårt det var att minska ner bokinnehavet. Jag förstår henne till fullo. Hon är 82 år men låter så pigg och skärpt och smart i Söndagsintervjun i P1. Jag hoppas så att jag låter så när jag blir gammal. Och nu måste jag läsa Århundradets kärlekssaga. Lyssna gärna på intervjun - som vanligt utomordentligt gjord av Martin Wicklin. Här skrev jag om en annan av Tikkanens kända böcker: Män kan inte våldtas.

lördag 1 april 2017

Oceanen vid vägens slut

Om en vecka är det dags att diskutera Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman i bokklubben. Det är en ungdomsbok och i bokklubben så har den klassats som skräck. Eftersom jag är en fegis utan dess like var detta en mental spärr för mig. Utan ett uns ironi så har jag läst på tåget under dagtid, enbart för att inte vara hemma och bli rädd. Det har gått bra. Det är en otäck bok med en hel del magisk realism, men den var inte så farlig. Nu vet jag inte hur yngre läsare ser på detta, men jag är som sagt väldigt långt ifrån modig när det kommer till otäckheter och övernaturligheter.

Oceanen vid vägens slut har en fin grundhistoria om hur en pojke hamnar i trubbel och får villkorslös hjälp av tre starka kvinnor - en ung, en gammal och en väldigt gammal. Det är en bok om att våga göra rätt, våga göra motstånd och att ta emot ett offer. Det är inspirerande att kvinnor står för styrkan i boken. Även de mörka krafterna tar sig kvinnligt uttryck. I korthet handlar boken om en pojke som genom en rad händelser lyckas öppna en port till en mörk värld och bjuda in krafter i sitt hem. Det gör att han riskerar att få sina mamma, pappa och syster dödade. Men till hjälp har han kvinnorna Hempstock där flickan Lettie på kort tid blir en nära vän.

Bandet mellan pojken och Lettie är väldigt fint skildrat precis som relationen mellan kvinnorna. Deras lugn, trygghet och beslutsamhet skiner verkligen igenom hela boken. Och kanske är det den som gör att det inte blir så läskigt i alla fall. De vet åtminstone alltid på råd. Samtidigt så utvecklar pojken en styrka under bokens gång. Också detta mycket gripande och starkt skildrat. Det är överlag en väldigt bra bok. Den passar en medelålders tant, precis lika bra som en trettonåring.