onsdag 15 mars 2017

Två böcker om att vara på flykt

Jag var precis som du av Negra Efendic och Förlorade själar av Nadifa Mohammed har egentligen inget annat gemensamt än att de båda är skrivna av kvinnor och att de belyser krig, flykt, förtryck sorg och solidaritet. Men det räcker långt. Jag läste dem i princip efter varandra och var lika fascinerad och uppslukad av båda.

Förlorade själar kretsar kring tre kvinnor i olika åldrar som alla berättar sin historia av samma krig. De bär alla tre på förluster - en är föräldralös, en har förlorat sitt barn och en sörjer avsaknaden av bekräftelse från sin far. I alla dessa förluster finns krig och förtryck som en gemensam faktor. Alla tre lever mitt i kriget, men har olika perspektiv i det. Deras vägar korsas på ett smart sätt och trots att alla tre måste ge upp stora saker i deras livet, så får det mitt i kaoset också något värdefullt tillsammans. Jag googlade runt och såg att någon recensent tyckte att boken var lite väl kall och strukturell, men jag fick bra känsla för alla tre personerna i boken. Jag tyckte om sättet att växla perspektiv och för varje del knyta ihop de tre huvudpersonerna med varandra utan de själva var medvetna om det.

Jag var precis som du är Negra Efendics berättelse om sin och sin familj. De flydde som bosniska flyktingar från det sönderfallande Jugoslavien till Sverige och Småland. På hennes historia, eller bredvid hennes historia läggs nyhetstelegram om kriget, vilket gör att läsaren får ytterligare ett perspektiv. Jag inser hur lite nyhetsrapportering kan säga om hur det verkligen var. Hur lätt det är att bortse från människorna i nyheterna, fastän det är deras liv som sätts ur spel vid krig och konflikter. Rasismen, både i hemlandet och i Sverige, blir avklätt grundligt med en saklig journalistprosa. Precis som integrationen. Bäst är när hon åker tillbaka till sitt forna hem för att intervjua dem som överlevde kriget och blev kvar. De som på ett vis är ansvariga för folkmorden som skedde; de största i Europa efter nazismen. Det visar hur lätt det kan hända - och det kan hända där, precis som här.

Jag har aldrig behövt fly mitt hem och mitt hemland. Jag har inte ens varit i närheten av krig. Det är jag tacksam över. Jag kan inte veta hur det är att tvingas på flykt, men genom att läsa, både skönlitteratur och fakta, så kan jag förstå lite bättre. Idag med starka främlingsfientliga vindar, populism och allmänt läskig stämning är det minsta jag kan göra. Och stödja organisationer som arbetar med flyktingfrågor och den omänskliga situation miljoner människor befinner sig i idag. Den här gången blev det UNHCR.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar