måndag 6 mars 2017

Stoner och ett tomt liv

Igår diskuterade vi Stoner av John Williams i bokklubben jag är stolt medlem i. Boken handlar i korthet om William Stoners liv. Nästan från början och fram till hans död. Den är kronologiskt uppbyggd och egentligen händer det inte så väldigt mycket. Samtidigt tar det den upp djupa mänskliga konflikter. Stoner vill läsa vidare och inte ta över sina föräldrars gård. Han har under hela sitt äktenskap en ständig konflikt med sin hustru där främst hon utnyttjar allt hon har för att begränsa hans makt. Stoner ser till att få läsa vidare och tar sig in på universitetet, så djupt och bra att han får en tjänst som lärare och lektor. Till slut blir han även professor. Men han hamnar också i konflikt med av institutionens professorer, en konflikt som rör en students prestationer och forskning. Det utvecklar sig till en konflikt som går genom år. Generellt så tar alltid Stoner de rätta moraliska besluten. Han gör alltid rätt, men lider ofantligt för sina beslut. Orättvisan i allt bär han dock med ett stoiskt lugn. Som om  han stod över allt det som gör människor små. Och det gör mig både ledsen, avundsjuk och lite uppgiven. Ledsen för att människor är så kortsiktigt elaka. Avundsjuk för att jag tror inte jag skulle göra samma resa utan att bli bitter och tärd. Uppgiven för att hela boken lägger ett så stort avstånd mellan människor i alla relationer, och även när de inser avståndet så kan de aldrig hjälpa varandra. Jag känner mig oerhört kluven inför den här boken och huvudpersonen. Jag kan förstå varför den är hyllad, på ett annat plan förstår jag ingenting.

(Stoner gavs ut 1965, men gavs ut på nytt för ett par år sedan och ses numera av många som ett mästerverk av Williams.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar