söndag 24 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 24

Så var julen äntligen här! Idag är det sista luckan i min klassikerkalender. Det har varit roligt att sätta ihop den, och lite svårt. Vissa luckor är jag mer nöjd med än andra. En hel del klassiker har jag missat, andra har jag helt enkelt valt bort, men så är det och syftet med kalendern är att presentera mina klassiker.

I den sista luckan finns en författaren jag älskat, men en genre jag idag läser väldigt lite av. Samtidigt passar den bra, för jag tror många som ger bort böcker idag, väljer en bok ur denna populära och vällästa genre. Så när det kommer till deckare, så måste man ha läst Agatha Christie (1890-1976). Hon är en av världens bästsäljande författare och för mig är hennes böcker mycket speciella. Jag har inte läst alla, men Döden på Nilen, Orientexpressen, Fem små grisar och 4.50 från Paddington är några titlar som är välkända. Jag gillade både Miss Marple och Hercule Poirot, den lågmälda humorn och sättet Christie bygger upp sina böcker på. Det finns mycket att inspireras och roas av - och produktionen var stor. Kanske är det dags att läsa en i jul?

Även i år, ingen julgran men ändå: GOD JUL!



lördag 23 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 23

Dagen före julafton och dan före dopparedagen blir klassikerkalendern något av en guilty pleasure-kalender. Egentligen är det fel uttryck, för jag tycker egentligen det är fel att dela in litteratur i bra, bättre och bäst. Samtidigt så finns det olika nivåer och ingångsvärden i olika genrer och i att diskutera böcker så finns också området kvalitet. Hur som helst: följande böcker är klassiker för mig, kanske är de det också i sin genre.

Collen McCulloughs (1937-2015)kärleksroman Törnfåglarna läste jag med stor förtjusning och grät samtidigt floder. Konstigt nog så läste jag inte mer av henne. Kanske borde jag ge mig på hennes debut Tim eller hennes serie om Rom?
Sidney Sheldons (1917-2007) Tracys hämnd där den fantastiska Tracy rentvådde sitt namn med alla möjliga knep var en stor läsupplevelse för mig i tidiga tonåren. Han lär vara en av världens mest översatta författare och har skrivit otaliga böcker i samma format.
Arthur Haileys (1920-2004) Hotellet slukade jag och läste även Flygplatsen, Bilstaden och Stark medicin. Sedan tog det stopp. Vad jag kommer ihåg idag så är nog Hotellet och Bilstaden, de böcker jag skulle rekommendera.

fredag 22 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 22

Två dagar innan jul är det en modern klassiker i min kalender. Eller en författare som jag är ganska säker på att hon kommer att bli en klassiker. Jag har läst det mesta av Chimamanda Ngozi Adichie och älskat allt. Från Lila hibiskus, En halv gul sol, Alla borde vara feminister, Det där som nästan kväver dig till Americanah. Måste jag välja en, så blir det nog den sista. Americanah är en bok som speglar rasism, kärlek, ursprung och klass - i USA och i Afrika. I den boken tar Adichie ett steg till att bli en ännu mer fantastisk författare som verkligen kan skildra vår nutid och en verklighet fler borde läsa om. Jag är helt övertygad om att hon kommer att bli en av de riktigt stora, om hon inte redan är det.

Och om någon undrar varför Adichie är en av mina klassiker:
Jag lär mig när jag läser, jag förstår mer av sådant jag tidigare inte insett eller tänkt på.
Det finns ett flöde i böckerna som gör dem lätta att läsa. Språket är lågmält men skarpt.
Historierna skildrar samtiden och personerna är mångbottnade.
Ingen av hennes böcker jag har läst väjer för svåra ämnen, svåra frågor eller svåra känslor. Ändå finns det, i allt välbehövligt motstånd, också öppenhet och förståelse.

torsdag 21 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 21

Jag läser om Virgina Wolfs Mot fyren och förundras över det inre berättandet. "Inre monolog" tror jag det kallas på fackspråk. James Joyces Ulysses är ett av de alster som brukar nämnas när fenomenet kommer upp. Men Wolf är minst lika bra och kanske till och med bättre. Det är förtrollande på det sätt tankarna och händelserna pulserar genom sidorna och det känns aldrig konstlat. Mot fyren är ingen tjock bok, men den hinner med att visa upp en människas hela inre ändå.

onsdag 20 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 20

I Bye bye Sverige utforskar Lotta Lundberg och Erik Haag hur det var att utvandra från Sverige till USA på 1850-talet. Jag har inte sett tv-programmet (det är möjligt att det blir en mellandagsaktivitet) men konstaterar att den historiska händelsen som utvandringen var, är aktuell. Inte bara för tv-serien, utan också för att Dramaten under hösten har satt upp Ola Larsmos bok Swede Hollow. Om Swede Hollow är en klassiker vet jag inte, men det är en riktigt bra bok som berättar nya saker om vad som hände med de svenskar som försökte skapa ett bättre liv i landet i väster.

Framför allt berättar Swede Hollow om människorna som slog sig ned i städerna St Paul och Minneapolis. De som inte mutade in jord och började bruka den. Tillsammans med Vilhelm Mobergs klassiska trilogi så blir det en gedigen historisk och litterär upplevelse. Med det menar jag: Utvandrarna, Invandrarna och Sista brevet hem till Sverige har varit viktiga böcker för mig. De är klassiker. Det är ett skickligt och trovärdigt berättande som gör det enkelt att följa Karl-Oskars och Kristinas familj genom alla stadier av sökandet efter ny trygghet och tre tjocka böcker. Det är en del av vår gemensamma historia som finns återskapad i de här böckerna, och jag upplevde den som lättläst, fängslande och mycket gripande. Det känns också viktigt att ha läst dem med tanke på de människor idag som söker sig hit från svåra förhållanden. Vi har gjort samma sak (även om vi inte flydde från krig). Dessutom återutgavs serien för ett par år sedan med väldigt vackra bokomslag. Bara det är en anledning att läsa dem.

Minneapolis, här ett av de äldsta husen i staden.

Slott byggt av Swan Turnblad.* Geten heter Fröja.

För mig personligen var det också en ytterligare dimension, och ytterligare en bekräftelse på att det är klassikern, när jag besökte Minneapolis i höstas. Jag var inte där på grund den svenska utvandringen, men det var en intressant bonus och larvigt kul hur intresserade många blev när de hörde att jag var från Sverige. För mig blev det så klart att det var en stor mängd människor som flyttade dit och var en så stor etnisk grupp att det gjorde avtryck som lever än idag. Det fanns spår från den svenska gruppen överallt och är man i stan så kan jag också varmt rekommendera ett besök på American Swedish Institute.


*Swan Turnblad var en svenskamerikan som blev kopiöst rik på att ge ut Svenska Amerikanska Posten, en svensk tidning i Minneapolis. I det här stora huset (som då låg på den finaste gatan i stan) bodde Swan med sin svenska fru Christina (invandrad och jobbade som hembiträde och i butik fram tills hon gifte sig) och deras dotter Lilian. Eftersom Christina själv hade arbetat som husa och hembiträde vägrade hon stor personal. De bodde alltså bara tre personer i detta jätteresidens. Idag tillhör huset American Swedish Institute genom en donation från Turnblads, 1929. 

tisdag 19 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 19

Jag inser att det finns hel del amerikanska författare i min klassikersamling - och här kommer en till. John Irvings bok Garp och hans värld var en oerhört viktig läsupplevelser för mig. Idag kanske jag mest gillar Garps mamma Jenny Fields, men för mig känns galleriet av huvudpersonerna i den här boken fortfarande intressant och fascinerande. Det är en väldigt brokig skara gestalter och det är en av de anledningar till att detta är en klassiker i min bokhylla. Jag minns det som en väldigt tillåtande och öppen bok, med en driven historia och ett snyggt berättande. Samtidigt så väjer den inte för mörka händelser och det är absolut ingen lycklig bok. Men jag är helt säker på att den har bidragit till min fäbless för amerikansk litteratur, gärna tjocka böcker med historier som spänner sig över lång tid. Garp och hans värld blev Irvings genombrott när det kom 1979, och för mig håller den än idag. Däremot har jag inte fortsatt läsa Irving så mycket. Jag har Tills jag finner dig i bokhyllan där den har stått ett tag. Kanske blir den en av mina böcker 2018.

måndag 18 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 18

Egentligen skulle kanske Majgull Axelssons Rosario är död varit med i förra veckans luckor när Musikhjälpen kämpade för att stoppa sexhandel med barn. (Älskar för övrigt Musikhjälpen, den veckan tar fram det bästa hos människor.) Axelsson är en viktig författare för mig. Hennes Aprilhäxan var mer än fantastisk, och Jag heter inte Miriam likaså. Hon är journalist i grunden och Rosario är död är en dokumentärroman som publicerade första gången 1989.

Det är en av de böcker jag nästan inte kunnat läsa klart på grund av ondskan och det våld boken rymmer. Ändå är det en bok alla bör läsa. Rosario är en filippinsk flicka som försöker överleva på gatorna i Manila. Lim hjälper till och dövar, att tigga ger mat, men det som ger bäst betalt är att följa med de vita mannen som besöker staden för att köpa barn. Rosario dör på grund av de övergrepp hon utsätts för.

Det som händer i boken, har en verklig förlaga. Axelsson har pusslat Rosarios öde ihop utifrån obduktionsprotokoll och polisförhör, och hon gör det väldigt bra. När boken kom ut, var det inte så vanligt att man skrev om barnprostitution, men tyvärr är ämnet fortfarande skrämmande aktuellt idag när internet skapar nya marknader och nya möjligheter för människor att ta del av övergrepp på barn.


söndag 17 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 17

Om gårdagens lucka handlade om viljelöshet, avsaknad av moral och vad som händer när man vägrar ta ställning, så handlar tredje advents lucka om att inte kunna välja. Eller tvingas göra omöjliga val. William Styrons (1925-2006) Sophies val handlar om detta. Handlingen går i korthet ut på att Stingo, en ung författare som delar ett hus i Brooklyn och skriver på sin första bok, blir fascinerad och förälskad i sin huskompis Sophie. Sophie har ett förhållande med Nathan. Nathan är en älskvärd och generös person för det mesta, men han verkar också hantera sanningen lättvindigt och agerar både våldsamt, paranoit och svartsjukt.

Stingo blir en nära vän till paret och deras treenighet blir allt mer invecklad ju mer Stingos känslor för Sophie utvecklas. Men även om Stingo måste göra en del val, så är det ingenting mot de val Sophie har tvingats göra. När hon berättar om sin bakgrund i Polen och sina upplevelser i koncentrationsläger så framgår det att hon har fått ett enormt trauma att hantera. Ett genomgående tema i boken är den personliga skulden och den speglas i alla tre personernas liv. Sophies val som kom ut 1979 och 1982 blev den filmatiserad med bland annat Meryl Streep och Kevin Kline i rollistan. Läs boken för dess fängslande historia och dess sorg, men också för ett språk som gjorde mig helt uppslukad. 

lördag 16 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 16

Meursault i Albert Camus Främlingen är en huvudperson som aldrig kommer att lämna mig. Jag läste om romanen för någon månad sedan och även denna gången så blir jag så frustrerad över Meursaults totala brist på handlingskraft. Vad som än händer den här unga mannen så är han förödande neutral, näst intill känslokall. Han styr aldrig sitt öde. Han tar aldrig ställning oavsett vad som händer.

När boken börjar har hans mamma dött och han måste begrava henne. Det sker likgiltigt, precis som hans inställning till det förhållande han inleder med en ung kvinna och hans vän högst tvivelaktiga förslag om att slåss med ett gäng unga män. Till slut begår Meursault en grovt brott, utan ens förstå eller kunna förklara varför. Det leder i sin tur till en rättegång där allt Meursault gjort eller egentligen inte gjort, helt plötsligt vänds mot honom.

Det finns otroligt många lager i Främlingen och vill man fördjupa sig i Camus så finns det åtskilligt att läsa. Men det viktigaste är ändå att man ger romanen en chans. Den tillhör en av de största i världen.

fredag 15 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 15

Jag har tidigare skrivit om Selma Lagerlöf, men en samtida författarinna, minst lika viktig för mig, och som ibland kanske glöms bort är Victoria Benedictsson. Hon föddes 1850 utanför Trelleborg, i Fru Alstads socken. Som ung ville hon till Stockholm för att utbilda sig till konstnär, men hennes far satte stopp för det och istället gifte hon sig med postmästaren i Hörby. Men hon fortsatte skriva och under namnet Ernst Ahlgren blev hon publicerad. Hennes debutroman Pengar och romanen Fru Marianne är hennes mest kända verk. Jag tror det är dags att läsa om henne. Benedictsson anses jämte Strindberg vara en av de bästa realistiska författarna i vår kanon, så bara det gör ju att en vill läsa henne. Det känns bra att ha ett alternativ till Strindberg. Hennes debutroman tar upp kampen för ett kvinnligt konstnärskap och hur svårt det är att få utrymme som kvinna. Benedictsson tog sitt liv 1888 efter en komplicerad romans och skakig ekonomisk situation. Ibland känns det som om hennes tragiska öde är det som har gjort henne berömd, men hennes författarskap rymmer mycket mer än det. Om inte annat, så är det en anledning att läsa henne.

torsdag 14 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 14

Enligt O skrev den sjätte december om Andars hus och Isabelle Allende. Det är en fantastisk bok, men mitt val när det handlar om Sydamerika och magisk realism är Det gröna huset av Margos Vargas Llosa. Den slog undan benen för mig när jag läste den (eller tog mig med storm - förmodligen satt jag eller låg och läste) i sin vindlande otroliga historia som ändå går ihop på slutet. För de är den fantastiska flätningen av de olika ödena som i mina ögon gör det här till en klassiker. Min syn på Llosa har kanske förändras något sedan jag läste boken för mer än tjugo år sedan. Det finns chauvinism som jag nog inte uppfattade då, men som kanske är känsligare för idag. Jag försökte exempelvis läsa Bockfesten, men klarade inte riktigt ut det. Ändå är det ett författarskap värt att fördjupa sig i, och ska man välja en bok av en sydamerikansk författare så rekommenderar jag nog Det gröna huset före den välkända Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Marquez (hans Kärlek i kolerans tid är till exempel mycket bättre). 

onsdag 13 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 13

Här kommer ett Lucia-tåg med kvinnliga författare som alla borde platsa som klassiker, några gör det definitivt redan. Jag tvivlar på att dessa sex har ljus i håret, men den som väljer att läsa deras böcker kommer garanterat att bli upplysta. Det kan jag garantera:

Jamacia Kincaid / Med Lucy och Min mors självbiografi skildrar hon livet som svart kvinna med ursprung i Karibien. En ögonöppnare och ett obändigt språk som är starkare än det mesta jag läst.

Paula Fox / Förtvivlade människor handlar om när den som har allt börjar förlora greppet om sin värld. Den handlar om hotet utifrån och rädslor mellan människor. Fox klär av medelklassen fullständigt.

Toni Morrison / De blåaste ögonen är en mäktig bok om utsatthet och utanförskap skildrat utifrån människor fördomar. En nobelpristagare som alltid är aktuell.

Marlene van Niekerk/ I Agaat möter läsaren ett komplicerat men också kärleksfullt förhållande mellan två kvinnor i realistiskt och grym berättelse om apartheidtidens Sydafrika. Både spännande och otroligt välskrivet.

Alice Walker / Jag hade lite svårt för Purpurfärgen, men det är en klassiker. Historien om Celie är tidlös, lika delar hemsk och vacker.

Erica Jong / Rädd att flyga är en av de stora feministiska böckerna. Den utforskar den kvinnliga sexualiteten och var minst sagt kontroversiell när den publicerades 1975. Den är dock fortfarande aktuell.

tisdag 12 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 12

Jag har inte läst alla fyra böckerna i John Updikes serie om medelklassmannen Harry "Haren" Angstrom, men de jag läste påverkade mig djupt. Det var något i frustrationen, oförmågan och det lilla livet i småstaden som trollband. Av Haren springer, Haren återställd, Haren är rik och Haren vilar tror jag att  jag har läst den första och den tredje. Jag skulle gärna läsa om dem idag, för jag tror jag missade en del. Framför allt tror jag de var roligare än vad jag insåg. Jag tänker också lite på dem som andra kanske ser på Solsidan. Jakten på det perfekta livet och hur viktig omgivningens uppfattning om ens prestationer är ett genomgående tema i Haren-serien, men det handlar också om hur samhället förändras och vad det gör med människor som inte riktigt orkar förhålla sig den förändringen. Updike fick aldrig Nobelpriset, men låg länge med i på listan av möjliga kandidater. Däremot fick han Pulitzer-priset flera gånger. En extra bonus är att han också skrev Häxorna i Eastwick, en bok som sedan blev en berömd film med bland annat Cher och Jack Nicholson.

måndag 11 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 11

En av de viktigaste böckerna jag har läst i år är Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Jag tycker den har allt som en klassiker kräver - både i tematik, uppbyggnad och språk. Det finns moraliska diskussioner och den berör vår tidsanda på ett sätt som är skrämmande att läsa om, men som kanske inte är så långt borta som vi tror. Den är inte helt lättillgänglig, men jag önskar att alla läste den för att fundera på vilket samhälle vill ha i framtiden. Den ställer viktiga frågor, men samtidigt är Anyurus behandling av språket och det sätt han skapar historien intressant i sig. Boken är skickligt uppbyggd och jag är ganska säker på att detta är en bok jag kommer att läsa om. Jag ska definitivt försöka läsa mer av Anyuru och då tänker jag främst på hans diktsamlingar.

söndag 10 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 10

Så här på Nobeldagen, vill jag gärna få sagt att det finns få böcker jag har kämpat med så mycket som med Doris Lessings serie om Martha Quest. Serien heter Våldets barn och består av Martha, Bra gift, En fläkt av stormen, Instängd och Staden med fyra portar. Jag har läst alla. Martha är envis provokativ och ofta onöjd med vad livet erbjuder henne. Frågan "var detta allt" ställer hon ständigt. Många gånger har hon rätt, andra gånger är hon väldigt irriterande. Samtidigt har det varit för mig nödvändiga böcker om att livet är mycket något du själv skapar (givet dina förutsättningar). Det är upp till dig att ifrågasätta och gå vidare, eller skapa dina egna ramar och värderingar. Att leva behöver inte betyda att göra som alla andra gör. Vilket är rätt svåra frågor att ställa sig i Sydrodhesia på femtiotalet och England på sextio- och sjuttiotalet. Serien sträcker sig fram till 2000-talet och slutar i någon form av framtidsversion. Martha är ofta rejält obekväm, både i sina världar och i de situationer hon försätter sig i, men också att läsa om. Det var en arbetsseger att ta sig igenom alla böckerna, och jag är glad för alla, men den som läser bara den första boken kommer långt med det. Med det sagt: Ge gärna Doris Lessing en chans. Hon är en av mina stora favoriter när det handlar om Nobelpristagare.

lördag 9 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 9

Allt av författaren John Steinbeck (1902-1968) platsar i en klassikerkalender om någon skulle fråga mig. Hans böcker som Östern om Eden och Vredens druvor har alltid varit viktiga för mig, men i höstas fick i alla fall Vredens druvor en extra dimension. I september besökte jag en vän i USA och under en fantastisk vandring i Sawtooth Mountains, Idaho, kom vi in på utvandring, invandring och när människor tvingas börja om för att överleva och skapa ett nytt liv. Min väns mammas familj var en av de som tvingades till samma öde som familjen Joad i Vredens druvor. Depressionen gjorde att de fick lämna gård och hem i Oregon för att försöka få ett bättre liv i Kalifornien.

Alpine Lake, Sawtooth Mountains

Vi hade en väldigt intressant och fin diskussion om utsatthet, fattigdom och Steinbecks förmåga att skildra detta. Detta eftersom min vän faktiskt nämnde Vredens druvor som en perfekt bok att beskriva sin mammas och hennes familjs situation. Tillsammans med Möss och människor är Steinbeck på många sätt en komplett författare för mig. Hans förmåga att berätta mycket med få ord. Han skildrar livets svåra villkor levande och insiktsfullt och människor ställs inför svåra moraliska frågor i hans böcker. Han ta ofta upp ondska och godhet på ett synnerligen nyanserat och oväntat sätt. Det gör att alla ovanstående böcker är väl värda att läsa. Själv är jag sugen på att prova Den röda ponnyn, en för mig ännu oläst bok av Steinbeck.



fredag 8 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 8

Som vit, svensk, akademiker- och medelklasskvinna har jag privilegier - här hemma i Sverige, men också som världsmedborgare. En av mina uppgifter som människa är att vara medveten om de fördelar jag har, förhålla mig till dem och försöka förstå hur dessa privilegier skapar strukturer som sedan påverkar andra människor. Mellan mig och världen är en bok som hjälper mig med detta. Boken, som kanske mer är en essä, är skriven av den afroamerikanska journalisten, läraren och författaren Ta-Neshi Coates.

I den berättar ett jag (Ta-Neshi) för sin son Samori om hur det är att växa upp som svart man i USA, och hur jaget har lärt sig att förstå världen och se den för vad den verkligen är. Det handlar om vad det innebär att alltid vara den andre. Det handlar om de vitas dröm om USA och vilken roll den svarta befolkningen måste ha för att den drömmen ska vara sann. Att vara svart är bli sedd utifrån ras, men en vit alltid ser sig som rasfri. Han är alltid den avvikande, och den som inte hör till. Coates diskuterar också kroppen och hur den påverkas av de rasistiska strukturer som författaren ser i hemlandet. Ett talande exempel är att det är nio gånger så stor risk för en svart ung man att bli skjuten av en polis jämfört med andra unga män i USA.

Läsaren får följa ett uppvaknande och en strukturell analys av både samhälle och språk. Coates väjer inte för någonting. Det är rättframt men också ganska tungt att läsa. Språket är vindlande, men aldrig dunkelt och det är bister verklighet som han avslöjar. Det är en av de böcker som har gett mig helt nya tankar, helt nya utmaningar - både formuleringsmässigt och perceptionsmässigt - och därför är det en klassiker.

torsdag 7 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 7

"Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen."

Carlsson gör storstilad entré i Hemsöborna  (1887) och tar både bildligt och bokstavligt över änkan Flods liv ute i skärgården. Ovanstående rader har blivit minst sagt berömda, och det är en första mening som för mig håller än idag. Carlsson är äregirig och tilltagsen, men också driftig. Han ser till att få ett nedgånget jordbruk på fötter igen. Som en bonus tar hans änkans hjärta - och hennes förälskelse och sorg är en stor del av boken. Men det är naturen och miljön också. August Strindberg skrev boken under en utlandsvistelse och kanske är det därför naturskildringarna och skildringen av ö-livet är så fina.

Det är definitivt naturskildringarna och relationen mellan Carlsson och Flod som gör att det är en klassiker för mig. August Strindberg var produktiv både som dramatiker, författare och målare; han är en av våra stora författare. För mig är pjäserna Fröken Julie och Drömspelet fantastiska att både se och läsa, men jag hade hoppat över romanen Röda rummet. Den var fruktansvärt, fruktansvärt tråkig. Det är oklart om jag läser om Strindberg, men en klassiker är han ändå.

onsdag 6 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 6

Det är Finlands stora dag idag. Landet fyller 100 år av självständighet och det ska så klart firas. Även här, så det är ingen slump att den sjätte luckan innehåller en finlandssvensk poet. Gunnar Björling (1887-1960) är en av mina husgudar som har funnits med mig sedan gymnasietiden. Han var modernist och ingick i kretsen kring Rabbe Enckell, Hagar Olsson, Elmer Diktonius och Edith Södergran. Jag minns inte varför jag började läsa honom. Det kan har varit så enkelt att vi läste honom i skolan och sedan har det bara fortsatt. Hans hantering av språket och vilja att spränga alla gränser för att hitta nya konstruktioner är fantastiskt. Ordvalen är unika och ibland helt absurda, ändå tycker jag att det fungerar. Det sägs att han inte är lättillgänglig, och jag håller till viss del med, men jag tycker definitivt han är värd en läsansträngning. Du hittar honom enklast på ett bibliotek, eller i Litteraturbanken. Det få bokhandlare som har hans böcker och även på antikvariat är han svår att hitta. Men, ändå, fortfarande värd att läsa:

Ett stilla mellan dagar
en papperspåse seglar uppå vattnet
barn och hund
och lugnhöstdagar.


Vindfläkts susning
vattnens dragning över dammen,
sakta skälver
och det guld mot blåheten
löv och singlar ned
ett blad visset
och  min rockkrage.
Vattnens dragning
milda vinden
sol i ovans blått.

(Luft är och ljus, 1946, lånat från Litteraturbanken)

tisdag 5 december 2017

Kalenderklassikern - lucka 5

Jag är knappt halvvägs genom Selma Lagerlöfs Jerusalem, men väljer ändå den som en av klassikerna i den här högst personliga klassikersamlingen som är min. Jag hade också kunnat lägga till Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. En bok som blev ett bra sällskap under en sjukvecka när jag var tio. Eller Gösta Berlings saga och Kejsaren av Portugallien som jag läste när jag pluggade. Men jag tar Jerusalem för den känns mest aktuell i vår sekulariserade tid där religion är ett så omdiskuterat och kontroversiellt ämne. Den blir också en klassiker för mig på grund av det böljande berättandet. Selma Lagerlöf kan berätta, och hon är så skicklig på att driva historien genom persongalleriet, men också genom att hela tiden behålla en berättarröst som inte tråkar ut, förklarar för mycket eller för lite. Det är en riktigt klassiker och jag hoppas många upptäcker henne i framtiden. 

En av mina klassiker.

måndag 4 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 4

En av de viktigaste böckerna för mig när jag växte upp var Om livet är dig kärt av Gunnel Linde. Den var en bok som var nära mig, som jag kunde relatera till på ett helt nytt sätt. (Jag vet inte hur många gånger jag läste om den, men har starka läsminnen kring den.) Andra böcker som Kulla-Gulla eller Anne på Grönkulla är fantastiska på sina sätt, och de har jag också läst med glädje och uppskattning. Men Om livet är dig kärt var en bok, som för mig, var i en verklighet liknande min och berättade en kärlekshistoria som kunde varit min (så blev det aldrig, vilket jag nog bittert sörjde över, men det hör inte riktigt hit). Den var inte fantastisk som Den vita stenen och det fanns inget övernaturligt i boken. Den var bara så realistisk och vanlig och ändå så gripande. Jag tycker Linde lyckats med att visa det stora livet i allas vår tillvaro och det perspektivet öppnade en helt ny förståelse för livet för mig när jag tio-elva år. För mig har Linde, men den här boken, varit ledande i just det. Därför är den också en av mina klassiker.  

söndag 3 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 3

När jag var runt 17-18 år läste jag Mandarinerna av Simone de Beauvoir. Det var sommar, och jag har starka minnen av att jag är på stranden tillsammans med mina föräldrar och bara läser och läser. Förtrollad, uppslukad och fascinerad: Mandarinerna är en bok jag ofta tänker att jag skulle vilja läsa om. Kanske blir 2018, året det händer. Men historien om Henri och Paule och deras liv i efterkrigstidens Paris är en fantastisk berättelse. Boken fick Goncourtpriset 1954. Den beskrivs som en nyckelroman, men det tror jag inte att jag förstod när jag läste den. Det fick jag lära mig senare, när jag började plugga litteraturvetenskap. Det vara också då jag läste Det andra könet och fick en helt annan syn på vad det är att vara kvinna. Beauvoir var länge den coolaste kvinnan jag visste (kanske är hon det fortfarande). Jag är så tacksam att hon skrev och jag fick läsa.

Första advent innebär att juläggsklockan kommer fram.

lördag 2 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 2

Jag har länge närt en föreställning om att Marguerite Duras var en 1700-tals författare. Jag vet inte alls var den bilden kommer från, och den är direkt felaktig. Duras föddes 1914 och dog 1996. Hon var en fransk författare, dramatiker och manusförfattare. Men kanske är det skildringen av den omåttliga och bottenlösa passionen i Duras Älskaren som gör att jag vill placera henne i samma århundrade som Goethes Den unge Werthers lidanden. Eller tänker på triangeldramat i filmen Farligt begär, som också kan placeras in på 1770-talet genom Pierre Choderlos de Laclos bok Les Liaisons dangereuses (publicerad 1782). Filmatiseringen med John Malkovich, Glenn Close och Uma Thurman är för övrigt en av mina favoritfilmer. Och det nog här, precis som hos Duras det djävulska lekandet med känslor som är det fascinerande.

Duras hamnar kanske också i närheten av Nabokovs Lolita eftersom huvudpersonen, en ung femtonårig flicka, inleder en passionerad kärlekshistoria med en man som är rejält mycket äldre än henne. Å andra sidan är skildringen helt på hennes villkor. Det är hennes vilja och hennes blick som dissekerar den första, och kanske hennes största kärlek. Hon är av fransk härkomst och han är vietnamesisk. I Saigon är det inte en möjlig historia. Det är inte bara passionen och gestaltandet av den som gör att det är en av mina klassiker. Det är också Duras febriga stil att berätta väldigt så öppet om alla förbjudna känslor som drar igenom huvudpersonen. Och att hon gör det utan skuld.

fredag 1 december 2017

Klassikerkalendern - lucka 1

Inspirerad av Enligt O och Feministbiblioteket så tänker jag faktiskt våga mig på en julkalender här. Efter att ha läst Bodil Malmstens Så gör jag: Konsten att skriva och avsnittet där Malmsten listar de böcker som är hennes klassiker och som har format henne som individ och som skrivande person, blev jag sugen på att göra samma sak. Eventuellt så kommer det att dyka upp mer än böcker, men jag ska försöka hålla mig till text, ord och litteratur så mycket som möjligt.

Egentligen skulle det komma en första lucka här och nu, och det gör det. Det blev dock ingen bok. Istället vill jag nog mest börja med att säga att läsandet och kärleken till böcker är en så stor del av mig att jag skulle vara mycket lite utan. Jag är så oerhört tacksam för att ha fått det intresset och även  lyckats bevara det. Jag blir fortfarande andäktig när jag är på ett bibliotek, och är jag ledsen så köper jag hellre några böcker (och choklad) än kläder. Att inte läsa är ett halvt liv för mig. 

söndag 19 november 2017

Återstoden av dagen

Det var lite svårt att läsa Återstoden av dagen utan att tänka på Anthony Hopkins och Emma Thompsons insatser i filmatiseringen av boken. De dök upp allt som oftast på näthinnan under läsningen. Ibland i specifika scener, men också som porträtt. Jag såg även Mr Stevens (Anthony Hopkins) pappa framför mig flera gånger och minns den där scenen när han inte klarar av att bära serveringsbrickan längre. Det var en film som satte sig fast hos mig. Inte bara för att det är en berättelse om ett konstigt arbetssätt och förhållande mellan arbetsgivare och anställd i på de rika herrgårdarna utan också det offer som Mr Stevens gör utan att förstå det.

Mr Stevens ser allt med synvinkel utifrån arbetet och begreppet "värdighet". I det ligger i princip att utplåna sig själv och sitt väsen till förmån för andra. Och det innebär att han missar mycket i sitt liv utan att han ens förstår att det är en stor orättvisa. Det grep mig när jag såg filmen, och det grep mig igen när jag läste boken. Boken är som vanligt bättre än filmen, men filmen är inte långt efter. Skildringen av att låta allt i livet bero på någons annans vilja och uppfattning blir väldigt starkt, både i filmen och i boken. Men kanske blir Mr Stevens oförmåga att aldrig kunna formulera sin egen vilja och använda arbetet som en mall för alla samtal lite tydligare i boken. Den är skriven som en inre monolog, eller ett slags brev till en tänkt läsare, och det gör att man kommer Mr Stevens sätt att resonera lite närmare i boken än i filmen. Jag uppskattade det greppet mycket, trots att jag annars kan bli lite uttråkad när det bara handlar om en röst genom en bok.

Jag hoppas på att läsa mer av Kazuo Ishiguro. Han levererar ett fjäderlätt språk genom hela boken och det är en behaglig miljö att vara i som läsare. Det gör den väldigt lättläst, men adderar också en fin stämning till de tunga och sorgliga diskussion som huvudpersonen för med sig själv och andra karaktärer. Det är spontant en av de mest lättlästa nobelpristagare jag har läst, och det är nog en bra sak. Om Ishiguro är ett bra val som pristagare till Nobelpriset kan jag inte säga efter att bara ha läst en bok, men det lovar väldigt gott för mig personligen.

måndag 13 november 2017

Coates om maktstrukturer i språket

Kontext ger ord sammanhang och mening. Kontexten kan aldrig tas bort när vi använder vårt språk. Via Twitter och TV-dags hittade jag i morse ett klipp där författaren Ta-Nehisi Coates ger en smart, tydlig och briljant bra förklaring till varför en del vita personer blir upprörda och konfunderade när de inte tillåts att använda n-ordet (vilket jag tycker borde vara så solklart). Här diskuterar de rap/hip hop och vit publik kontra svarta artister och n-ordet i texter. Som vit är du inte van att lagar, regler och samhälle generellt lägger några som helst begränsningar i ditt liv och det påverkar ditt språk. Precis som det gör motsatsen för den som är svart. Därför finns det faktiskt en nytta i att som vit inte använda n-ordet för att det också ger en liten, liten inblick i hur det känns att bli begränsad i ditt språk och få en liten glimt av hur det är att leva som svart. Som sagt, det ett är mycket bra svar som tydligt visar hur både maktstruktur, kultur, historia och lagar påverkar kontexten i språket. Coates är en amerikansk journalist och författare som har nyligen har släppt We Were Eight Years in Power om president Obamas tid vid makten och vad som hände sedan. Han har också skrivit Mellan världen och mig, en bok som diskuterar den amerikanska drömmen och hur den drömmen förtrycker svarta. Är själv halvvägs in i den, men tappade bort den för några månader sedan. Det här klippet väckte intresset igen, och det känns som Coates är en författare jag inte bör tappa bort.

Här här klippet:


torsdag 9 november 2017

Märta Tikkanen i radioföljetongen

Missa inte Århundradets kärlekssaga  i P1:s Radioföljetongen. Uppläsare är ingen mindre än Märta Tikkanen själv, och det är så bra. Alla avsnitt finns här.

måndag 6 november 2017

Något du inte vet att jag vet

Förra veckan behövde jag något enkelt att läsa. Enkelt som i avkoppling och underhållning, helst en bok där sidorna vänder sig själv. Birgitta Bergin levererade nästan det. Jag är ganska säker att jag hittade Något du vet att jag inte vet hos Enligt O, men hade glömt bort att boken är en uppföljare. Jag har inte läst Som ett brev på posten tidigare. Kanske har det betydelse för helhetsupplevelsen, kanske inte. Något du vet att jag inte vet är en lättläst och underhållande bok. Det är lätt att förstå handlingen utan att ha läst seriens (det är nog en serie, eller har förutsättning att bli) första bok. Men jag tycker nog att det blev lite väl stereotypt, lite för ofta. Och även om jag verkligen gillar alla vändningar i boken, kan jag tycka att karaktärernas utveckling ibland blir lite för bra.

fredag 3 november 2017

Olikhetsutmaningen: verklighet och fantasi

Veckans olikhetsutmaning från Enligt O handlar om verklighet och fantasi. Utgångspunkten blir Halloween och skräck, en genre jag knappt läser, så jag börjar i en helt annan ände: Kobra diskuterade i veckan Prince, som dog förra året, och vilket arv han lämnar efter sig. Framför allt handlade programmet om vad som är rätt att göra när stora artister försvinner och specifikt i Prince fall eftersom han inte lämnade ett testamente efter sig.

Väggmålning från Chanhassen, Minneapolis. Cfy Martinez

En hel del artister har "återvänt" som hologram, Tupac, Michael Jackson och Dio är några, och kanske kommer detta hända även Princes. Det är en möjlighet att se och uppleva en artist igen. Det är en stor möjlighet att tjäna pengar. Och det är här mina tankar kring verklighet och fantasi börjar. I september besökte jag Minneapolis och även Paisley Park, tidigare bostad, studio och konsertscen, idag ett museum. Ganska nyöppnat, men det som är intressant är vilken historia man vill berätta om den som inte längre finns. Vad ska bevaras - och hur verklig blir berättelsen? För det blir till viss del en berättelse, en stor del verklighet och lite fantasi, när man som jag får tillträde till en plats som dels varit stängd, dels tillhör någon man beundrat.

Jag personligen har oerhört svårt att se att ett hologram är en bra idé. Det gör artisten till en ren fantasi, i min mening, samtidigt som pengar är en faktor jag tror få kommer orka att bortse ifrån. Samtidigt vet jag att det finns väldigt mycket outgiven musik, det finns otaliga konserter inspelade (av Prince själv) och en massa klipp som cirkulerar på YouTube och sociala kanaler. Det är ett mer verkligt arv som jag hellre skulle se förvaltat på något bra sätt. Och jag är helt säker på att det också kan generera pengar (om någon är orolig för detta).

Pailsey Park, Chanhassen, Minneapolis

Ytterligare en aspekt på detta, och en helt personlig sådan, är min egen syn på min idol. Hans musik är verklig, men min bild av honom är säkerligen en stor del fantasi. Jag har lyssnat på honom genom tonåren och upp i vuxen ålder. Jag gör det fortfarande. Ändå har jag egentligen ingen aning om vem det är. Genom de olika faser i livet jag har varit i när jag lyssnat på honom, har säkert påverkat min bild av honom.

Se gärna Kobras avsnitt. Jag tycker Parisa Amiri gör det riktigt riktigt bra, och har gett Kobra en bra skjuts in i något nytt. Så klart finns det också en mängd litteratur om Prince. Det har kommit flera böcker nyligen och fler lär komma. Här är några som jag har läst och tänker läsa:
Prince chaos, disorder, and revolution/ Jason Draper
The rise of Prince (1958-1988)/ Alex Hahn, Laura Tiebert
Prince, stories from the Purple underground/ Mobeen Azhar

Minneapolis. En stad värd ett besök.


torsdag 2 november 2017

Tack Nextory

Trots att jag är en vurmare för riktiga böcker, sådana med omslag och papper, har jag mer och mer uppskattat läsning i mobil och platta. Speciellt bra har det varit när man som jag tågpendlat mycket, då blir det otroligt enkelt att läsa om allt finns i mobilen.

Jag har haft Nextory, och varit ganska nöjd. Pålitlig app och ett utbud som blir allt bättre. Jag har enbart läst eftersom ljudböcker fortfarande inte är min grej; hur gärna jag än vill. Men nu tycker jag att Nextory börjar bli för dyrt. Så det blir ett uppehåll. Men jag tänkte lista de böcker jag har laddat ned som jag inte hunnit läsa klart ännu, så att jag inte glömmer bort dem:

Åke Smedberg Borges i Sundsvall
George Saunders Tionde december
Maggie O'Farrell Sommaren utan regn
Susan Abulhawa Det blå mellan himmel och hav 
Anders Fogelström Barn av sin stad
Bodil Malmsten Det här är hjärtat
Ta-Nehisi Mellan världen och mig
Kjell Westö Hägring 38

söndag 29 oktober 2017

Söndagsintervjun den 29 oktober

Jag har fortfarande klockor som behöver ställas om manuellt, nu när sommartid och blivit vintertid. Men samtidigt som jag hasade runt här hemma och gjorde det började Söndagsintervjun. Gäst den här gången var författaren och krönikören Linda Skugge. Som vanligt en bra intervju. Är evigt tacksam för det arbete Linda Skugge och Belinda Olsson med flera gjorde med Fittstimm. Kan även varmt rekommendera hennes Men mest av allt vill jag hångla med någon (Linda Skugges dagbok 91-93) och Akta er killar här kommer Gud! Och hon är jävligt förbannad. Jag är inte lika förtjust i Ett tal till min systers bröllop, som jag minns som rörig. Jag uppskattar henne mest som krönikör och debattör, men efter intervjun idag är jag sugen på att läsa mer av henne.

måndag 23 oktober 2017

Kraften, tredje delen i Korpringarna

I somras läste jag ut Kraften, tredje delen i serien Korpringarna. Är fotfarande uppriktigt glad att jag började läsa den här serien. Hade det inte varit för att första delen av en bokcirkelbok, hade jag nog aldrig upptäckt varken Pettersen eller genren. Jag tycker Siri Pettersen får ihop det riktigt bra i Korpringarna. Jag gillar hennes språk och sätt att berätta, hon löser mycket otroligt snyggt och det blir väldigt spännande. Faktiskt så mycket mycket mer spännande i den tredje boken än i den andra, att jag nog skulle utnämna Röta (som också är andra boken i serien) till mellanboken, och Odinsbarn och Kraften som toppar.

Med det sagt, det är överlag tre starka böcker som driver en intressant historia. Faktum är att jag tycker så mycket om serien att jag funderar på att köpa första delen. Jag läste den i mobilen, men det är böcker som jag vill ha. Inte bara för att de är bra och har snygga omslag. De kvalar också in som perfekta böcker att rekommendera till den som vill läsa men just nu inte orkar. Jag undrar dock om det blir fler delar i någon eller annan form. Sista delen i Korpringarna har en del dörrar öppna och Pettersen verkar inte vara helt klar med Rime och Hirka. De börjar nästan ett nytt äventyr på de sista sidorna och det gör mig i alla fall lite tveksam. Å ena sidan skulle jag vilja sätta punkt eftersom jag gillar när saker är klara, å andra sidan var det väldig skön och rolig läsning. Det vill man alltid ha mer av.

Enligt min mening ett väldigt snygg omslag.

torsdag 19 oktober 2017

#metoo

Få som använder sociala medier har missat #metoo, hashtaggen som virvlade runt på sociala medier när en av Hollywood mäktigaste filmproducenter Harvey Weinstein avslöjades med att i årtal utnyttjat och trakasserat kvinnliga skådespelerskor sexuellt. Hashtaggen skapades av Tarana Burke för några år sedan, men plockades upp av skådespelerskan Alyssa Milano och blev extremt viral.

Att män utövar makt mot kvinnor genom övergrepp och trakasserier visade sig (vem är förvånad) vara långt ifrån ett unikt fenomen för Hollywood. Det förekommer precis överallt. Även i Sverige, där minst en tv-profil och en journalist i dagarna har hängts ut. Debatten om att namnge personer som inte är dömda för brott är svår och jag kluven, så jag nöjer mig med att konstatera att precis som #prataomdet som var aktuell 2010, så är det viktigt att alla förstår hur cementerad synen på kvinnans kropp som något som tillhör mannen är. Den finns i alla skikt av samhället.

Därför är det bra att allt kommer upp till ytan, och det är väldigt starkt av alla som vågar berätta. För väldigt många har stött på det och jag tror det tyvärr är få kvinnor som slipper undan. Men det kan ändras. Nästa steg är att män tar ansvar för den syn som råder och deltar i förändringen. Att ingen är tyst när någon trakasserar någon annan. Följ #metoo på Twitter, Facebook och Instagram. Där finns hur mycket viktig läsning som helst. Här, här och här är annars bra artiklar.

måndag 16 oktober 2017

En dagbok och en bok om rymden

Igår firades en nioåring. Som moster tar jag presentuppdragen på stort allvar, men kände mig lite slagen på förhand eftersom jag visste att morföräldrarna hade gömt en radiostyrd bil i sitt paket. Monsterbilen var väldigt häftig och den stod i händelsernas mitt ett bra tag. Men dagboken kämpade på - och med ett lås med nycklar samt två ganska fantastiska pennor, verkade ändå jubilaren mycket nöjd. Till lillebror hade jag köpt en bok. Jag råkade köpa en extra present (en bok) till storebror när lillebror fyllde år i somras, och det hade inte glömts bort. I lillebrors paket fanns Titta in i rymden av Katie Daynes. Tipset fick jag hos Kulturkollo och boken föll båda barnen i smaken trots att de är viss åldersskillnad mellan dem. Efter presenter, kakor och tårta spelade vi fem i rad och jag förlorade. Kanske med vilje.

Titta! Jordgubbar i oktober.

lördag 14 oktober 2017

En applåd

Grattis till mig för att 2017 blir mitt mest bloggtäta år. Redan nu har jag passerat 2016 års rekordnotering på 122 inlägg. Inte illa av mig.

Sommarblommor behövs även i oktober.

fredag 13 oktober 2017

Det svenska hatet

Kämpar på med Gellert Tamas bok Det svenska hatet. Efter att ha läst Skotten i Köpenhamn och Andrum under våren så känns detta som en naturlig uppföljare. Alla tre ger insikter och perspektiv på allt det som virvlar runt oss gällande flyktingpolitik, asylrätt, yttrandefrihet och främlingsfientlighet, och lyfter alla de frågor som många hävdar att ingen pratar om. Tamas bok är mastig och den tar lång tid att läsa (i alla fall för mig). Men den är också välskriven, oerhört faktaspäckad och fascinerande. Är man det minsta bekymrad över varför SD har tagit sig fram i den svenska politiken, vill veta hur partiet fungerar, hur de bygger sin politik och vilka strömningar inom och utanför vårt land som stöttar dem så är det rätt bok att läsa.

måndag 9 oktober 2017

Chesapeake Shores

Det är småputtrigt och underhållande, inte helt logiskt alltid men givetvis romantiskt. Chesapeake Shores är regelrätt tv-seriemys som varken lämnar så mycket efter sig eller innebär några överraskningar. Om man inte störs av att den vackre hjältes hund byter skepnad från golden retriver till schäfer efter de två första avsnitten (samt att hela miljön ändrades). I övrigt kretsar serien kring familjen O'Brien där fem syskons olika livspusselproblem är seriens stomme. För att skapa drama så finns det en pappa som arbetade så mycket att hans fru (barnens mamma) lämnade hemmet. Nu när barnen är vuxna försöker mamman återta kontakten och få en plats i familjen samtidigt som pappan försöker ta igen för förlorade minnen. Barnen försöker hantera detta tillsammans med personliga trauman, en ungdomskärlek som återvänder, skilsmässor, otrohet och en massa annat jox.

Det är synnerligen ofarligt. Ändå är det någon slags underhållning som jag uppskattar just nu. Det finns alltid ett lyckligt slut i varje avsnitt. Alla problem löser sig alltid; just nu uppskattar jag det. Serien finns på Netflix, men visas också på Hallmark Channel. Jag misstänker att den är skapad för Hallmark, vilket kanske också förklarar berättartempot och trevligheten i allt från repliker till intriger. Lite mer intressant är att denna kanadensisk-amerikanska serie bygger på författaren Sherryl Woods bokserie med samma namn. Vad jag kan se så finns det än så länge12 delar. Woods verkar ha en stor produktion med över 100 stycken romance-titlar och deckare. Spontant räcker nog tv-serien långt för mig. Men jag tycker alltid det är lite extra kul att se filmer eller serier som bygger på en bok eller flera böcker. Så kanske att jag läser en Woodstitel någon gång. 

fredag 6 oktober 2017

Men jag har sett filmen

Så släpptes den stora nyheten igår, Kazuo Ishiguro får årets Nobelpris i litteratur. Jag hade inte en aning om vem denne författare var, men lyckades höra på P1 att det är han som har skrivit Återstoden av dagen. Filmatiseringen har jag sett, med Emma Thompson och suveräne Anthony Hopkins i huvudrollen. Älskade den. När väl den insikten hade landat så reserverade jag snabbt två titlar av Ishiguro på hemmabiblioteket. Jag tycker nog att det var en bättre pristagare i år än förra året. Men allra bästa hade det varit om det var en kvinna. Det är fortfarande alldeles för mycket män som prisas jämfört med kvinnor. I år, så här långt, så tror jag att alla Nobelpris har gått till män. Det är lite deprimerande. Men jag ser fram emot att läsa Ishiguro. Och se om filmen.




torsdag 5 oktober 2017

Olikhetsutmaningen: kanon eller kalkon:

Medan jag inväntar vem som tilldelas Nobelpriset 2017, så passar jag på att besvara enligt O:s utmaning om kanon och kalkon. Den tar upp Nobelpriset, eller något annat kulturpris med uppgiften att presentera ett verk som är kanon och kalkon. Jag har många kanoner bland de författare som har fått Nobelpriset, speciellt de senare åren. Jag tycker mycket om J.M Coetzee som jag läst fler böcker av. Den som jag tycker mest om är nog Onåd, men även Pojkår är väldigt fin. Men även Doris Lessing är en författare som jag uppskattar. Hennes serie om Martha är extremt bra. Dessutom är Jean-Marie Gustave Le Clézio riktigt bra. Hans Skattsökaren är en kanon.

När det kommer till kalkon så är jag en av dem som inte uppskattade att Bob Dylan gick priset förra året. Jag må vara inskränkt och en snobb, men jag står i det här fallet på den smala litteraturens sida. Jag tvivlar inte på Dylans betydelse, men tycker att det finns andra viktiga pris han kan tillägnas. Två andra kalkoner är för mig Elfride Jelinek och Dario Fo. Pianolärarinnan var omöjlig för mig och jag tvivlar på att jag någonsin läser den. Dario Fo kommer jag aldrig att förstå, men jag är inte heller så bevandrad inom teatern.

onsdag 4 oktober 2017

Septemberfynd

Är hemma igen efter en resa till USA, närmare bestämt Minneapolis och Boise. En resa som var så bra att den kräver ett eget inlägg. Givetvis fick jag med mig böcker hem. Två finfina böcker om Prince Prince - Stories from the Purple Underground av Mobeen Azhar och The Rise of Prince av Alex Hahn och Laura Tiebert som jag fick i present. Själv köpte jag Boiseförfattaren Anthony Doerrs bästsäljare All the Light We Cannot See. En bok som han fick Pulitzerpriset för 2015. Mycket nöjd med att jag fick hem dessa utan att orsaka övervikt vid incheckning samt att jag inte köpte fler böcker än så och släpade hem.

Förhoppningsvis höstläsning.




onsdag 23 augusti 2017

K Special om Fogelström

I år är det 100 år sedan Per Anders Fogelström föddes. Han är en av våra allra mest lästa författare. Speciellt för serien om Stockholm, som börjar med Mina drömmars stad. Just ligger det ett mycket fint program om honom på SVT Play. Missa inte K Specials timme om honom och hans författarskap. Jag läste om den första delen i serien om Stockholm i våras och den är verkligen en fantastisk skildring av Stockholm, fattigdom, utveckling och människor. Det är en riktigt klassiker!

fredag 4 augusti 2017

Allas rätt till kärlek

Det är Pridefestival och en av de viktigaste manifestationerna för allas rätt till kärlek. Jag tänkte att Stockholms Pridefestival har funnits alltid, men så framsynt är världen inte. Sedan 1998 har den funnits i huvudstaden för att synliggöra htbtq-frågor och skapa en frizon för homosexuella, bisexuella, trans och queerpersoner. Här kommer några tips på litteratur och film som berör några aspekter av livet icke-normativ.

Brorsan är kung
Jenny Jägerfelds historia om att vara född i fel kropp är en stark berättelse om kärlek, ärlighet och lojalitet. Den är en ungdomsbok, men jag hade stor behållning av den. 

Holding the Man
Filmen finns på Netflix och handlar om Johns och Tims liv. Den bygger på den australiensiska författaren och skådespelaren Timothy Conigraves självbiografiska bok Holding the Man. Tim och John möttes i mitten på 70-talet och levde 15 år tillsammans. Boken kom ut 1995 och har rönt stor uppmärksamhet och framgång. Jag misstänker att filmen inte är lika bra som boken, men jag gillade filmen och vill gärna läsa boken.

Som eld
Jag tyckte så mycket om Sara Lövestams kärlekshistoria mellan Lollo och Anna. Också en ungdomsbok eller en bok för unga vuxna (lite osäker på vad som är van), men den gav mig mycket. Extra plus för väldigt mycket sommarkänsla och anknytning till Stockholm.

Det finns annan frukt än apelsiner 
Jeanette Wintersons bok om sin uppväxt visar hur svårt det är och kan vara att bryta sig loss från ett tankemönster som präglat allt i ens liv. Men också hur stark kraften att få älska är. Den står emot och vågar ifrågasätta alla relationer och alla former av lojalitet. Mycket läsvärd.

tisdag 1 augusti 2017

Till min Love

Love och Josefin landar i London i mitten av nittiotalet. De har tagit studenten, eller Love har, Josefin lyckades inte få några vidare betyg. Hon bryr sig inte, och tänker att det ordnar sig. Love tror inte att något ska ordna sig, men de hittar en ställe att på bo och börjar jobba. London, och framför allt Camden, är allt de har drömt om, men när Josefin träffar Baz glider de bästa vännerna ifrån varandra. Love tycker Josefin tar för mycket droger. Josefin tycker att Love är tråkig. De tappar kontakten men Love kan inte släppa varken känslorna av övergivenhet eller Josefin. När Love nästan tjugo år senare hittar ett blandband som Josefin gjort åt honom, släpper han allt och åker tillbaka till London. Han måste få veta vad som hände henne.

Till min Love släpptes förra våren. Det blir min andra bok av Karin Aspenström och boken är både en kriminalhistoria och en kärlekshistoria. Jag tycker den håller gott och väl måttet, men uppskattade nog Utan dina andetag mer. Kanske för att det var en mer komprimerad text. Till min Love blir lite omständlig ibland. Kanske för att Love ofta fastnar i samma tankebanor, som vi människor gör, men jag tror boken hade tjänat på att stryka ner det lite. Dock gillar jag Aspenströms sätt att presentera dilemman och det omöjliga i att inte såra dem som står oss närmast. Båda böckerna jag har läst är välskrivna och innehåller personporträtt jag tror på när jag läser om dem. Jag skulle inte alls bli förvånad om jag snart läser en tredje av Aspenström.

onsdag 26 juli 2017

Utan dina andetag

Karin Aspenström är en helt ny författare för mig. Utan dina andetag kom ut i år och den som kan sin Kent ser direkt att titeln syftar på en av bandets mest kända låtar. (Jag kan inte Kent överhuvudtaget, så det tog ett tag innan jag förstod parallellen.) Låten vill Evelyns syster Malin att Evelyns kille Erik ska spela på hennes bröllop. Det tycker både Erik och Evelyn är lite pinsamt, själva ska de ha mycket mer avslappnat och mysigt bröllop. De ska bara göra en resa till Indien först, sedan blir de man och hustru efter en snabb vigsel i stadshuset. Dock gäller det att resan blir bra. Det är sista rycket och det finns en hel del indikationer på att det finns många hinder för att de enorma förväntningar ska infrias. Speciellt hos Evelyn, och det är hennes perspektiv läsaren får följa under några varma och ångestfyllda veckor i Indien.

Lätt sommarläsning om besvikelse.

Det visar sig nämligen att hon och Erik har ett förhållande som rymmer mer lögner, tystnader och charader än vad som är sunt. Aspenström tecknar skickligt och snabbt ett par som båda vet att inget stämmer, men ingen kan eller orkar förändra något. Igenkänningen finns där och eftersom personerna både är komplexa och trovärdiga så är det en roman som ändå lyckas ställa viktiga frågor om vad som är viktigt i ett förhållande. Språket är enkelt och rakt utan för den sak förenkla saker. Möjligen är den lite övertydlig emellanåt, men jag tycker ändå att Utan dina andetag landar på fötterna. För mig har det mycket med slutet att göra - oväntat men också trovärdigt och lite sorgligt. Det gör att gärna läser mer av Aspenström.

måndag 17 juli 2017

Bara för ett omslags skull

Hittade denna i jobbets lilla boklåda. Det går inte att motstå en kärleksroman med detta omslag. Arnes kiosk av Karin Stensdotter ska definitivt läsas i sommar.

Snyggt!

onsdag 12 juli 2017

Vad jag läste i juni

Juni är över och den riktiga sommarmånaden juli är i full gång. Just idag med regn. Juni var annars en hyfsad läsmånad för mig. Enligt Goodreads har jag betygsatt två böcker den här månaden, men läste ut faktiskt ut fyra i juni.

Jag tog mig igenom andra delen av Siri Pettersens serie om Korpringarna. Röta håller inte lika hög klass som ettan, men är tillräckligt bra för att jag ska vilja läsa den tredje och sista delen. Det är spännande, jag vill veta vad som egentligen kommer att hända mellan Hirka och Rime. Högst sannolikt får jag veta det den närmaste månaden. Gav Röta 3 av 5.

Brorsan är kung är en fin ungdomsbok av Jenny Jägerfeld. Jag har gett den 4 av 5. Den handlar om kön, kropp och rätten att få vara sig själv. Dessutom utspelar den sig i Malmö, vilket i mina skåneögon är en bonus. Jag har köpt den till ett av mina syskonbarn och hoppas så att hen tycker den är lika bra som jag.

Caroline Hainers andra bok Åsneprinsen har jag redan skrivit om här. Den handlar också om identitet och vad man gör med sitt liv genom de val man inte gör. Jag gillade skildringen av förorten Hagsätra och hur det livet ibland krockar med innerstadens verklighet. Men också hur det är att faktiskt orientera sig och hitta en plats i relation till andra. Den fick 3 av 5, vilket just nu känns lite oförtjänt.

Mina drömmar stad läste jag säkert för tjugo år sedan. Snart ska den diskuteras på Kulturkollo, och därför ville jag läsa den igen. Per Anders Fogelströms serie är en klassiker (eller borde räknas som det) och skildringen av Stockholm håller fortfarande. Dessutom har huvudpersonen Henning vissa likheter med Åsneprinsens Jim och det gjorde läsningen ännu mer intressant. Jag är osäker på om jag fortsätter med resten av serien, men gav den här 4 av 5 i betyg.

söndag 2 juli 2017

Deckare för sommarnätter

Har nästan ingen semester i år men vägrar vardag och tjuvläser till alldeles för sent. Just nu Skymningsflickan av Katarina Wennstam i sängen. Och en vapendragare som vill att vi släcker ljuset. 


onsdag 28 juni 2017

Bokbloggens vara eller icke vara

I söndags drog en diskussion igång gällande bokbloggens framtid. Sincerely Johanna undrade om bokbloggen faktiskt är död? I och med att sociala medier har utökats finns det fler sätt att nå ut med boktips, analyser och diskussioner. Många bokbloggare har lagt ned, eller flyttat till andra kanaler. Feministbiblioteket, Enligt O och Barnboksbloggen var några som följde upp resonemanget och kom med sina synpunkter. Dessutom fylldes kommentarsfälten med vettiga tankar.

Själv hoppas jag på att bokbloggen inte är död. För mig är den en fantastisk källa till bra läsning och jag skulle gärna hitta fler av dem. Jag tycker internet generellt har gett mig så mycket mer tillgång till musik, film, litteratur och kultur än vad jag trodde var möjligt när jag 1995-ish började försöka slå upp saker via Altavista och ett hackigt modem. Däremot håller jag med de som anser att bara läsa förkortningar av baksidestexter i bloggar blir tråkigt i längden. Och det är därför jag inte heller gillar Instagram som boktipsare. Min bild är att det blir alldeles för kort och snuttifierat.

Facebook fungerar bättre att diskutera böcker, speciellt i en bokcirkel. Däremot har jag inte landat i andra boktipsargrupper på Facebook, men jag har nog inte heller gett dessa en riktig chans. Min bästa kombination är bokblogg tillsammans med bokpodd. Då finns det möjlighet till djupanalys och det finns ett antal poddar som är riktigt bra. Här tror jag att nya medier och kanaler kan ge gammelmedia en match, vilket är bra. Det känns ibland som om kultur kommer allt mer på undantag och då behövs de nya kanalerna. Därför hoppas jag att bokbloggen håller sig vid liv ett tag till.

Själv skriver jag mest för mitt eget läsminne och för att det kul. Jag är hemskt glad för alla få som läser och lämnar kommentarer. Min framtid som okänd bloggare är ljus, och det är helt ok. Det här är en läsdagbok i första hand, om det blir något annat är mycket osäkert.

måndag 26 juni 2017

Midsommaren är förbi

Midsommar - en helg med orimliga förväntningar på mat, gemenskap, väder och blommor. Jag har ganska blandade känslor inför den här helgen, och väldigt varierande erfarenheter. Den här blev en av de bättre, med fullträff på allt utom vädret. Är tacksam för det. Jag hade den stora lyxen att få fira med en kollega som öppnar sitt hem och bjuder på sillunch, jordgubbstårta och majstång. Väldigt fint firande som avslutades med spontan grillkväll hos hundvänner nästgårds. Midsommardagen och den följande helt ordinarie söndagen tillbringades mer eller mindre i viloläge. Hann plöja hela nya säsongen av Orange is the new Black och några avsnitt av The House of Cards. Mycket nöjd med båda, varav den första passar bättre när både hjärna och kropp är lite utmattade. Den andra kräver lite mer koncentrationsförmåga. Är överlag mycket imponerad att serierna håller så hög kvalitet trots att de båda är inne på femte säsongen.




torsdag 15 juni 2017

Olikhetsutmaningen: aktuell och bortglömd

Enligt O kör en sista olikhetsutmaning innan sommaren. Den här gången handlar det om böcker (eller annan kultur) som är aktuella eller bortglömda. Just nu läser jag ganska mycket aktuellt. Det behöver inte alltid betyda att det är nyutgivet, utan mest aktuellt i mitt flöde.

Men om jag ska tipsa om en bok som jag tänkte på som aktuell, men som eventuellt har blivit lite oförtjänt bortglömd, så är det Åsneprinsen av Caroline Hainer. Lite ironiskt det också att huvudpersonen sällan är i centrum, utan lätt hamnar lite vid sidan av. Boken kom ut förra våren, vilket inte är så länge sedan, och den är väldigt bra. Ibland är det lite synd att det aktuella tidsspannet för nyutgivet är så kort. Den här boken borde fått mycket mer uppmärksamhet.

När det gäller ordet bortglömd, så önskar jag att fler upptäckte den finlandssvenske modernisten Gunnar Björling. Hans ordknappa diktning med mycket utrymme mellan orden och märkliga satser är så fascinerande. Numera hittas han enklast på biblioteket. Jag frågar alltid efter honom när jag besöker någon bokhandel, men de är sällan det finns något. Björling var en av ledande gestalterna inom den finlandssvenska modernismen tillsammans med Edith Södergran och Elmer Diktonius - två diktare som dock alltid nämns före Björling. Det är säkert korrekt, men synd att Björling inte får mer plats.

En annan konstnär som skildras i en högaktuell bok är Hilma af Klint. Hon var pionjär inom det abstrakta måleriet och intresserad av filosofi, religion och andliga begrepp. Hilmas måleri upptäcktes långt efter sin död. Som många kvinnliga konstnärer var hon först okänd och bortglömd för att återupptäckas och hyllas. I det här fallet så tror jag det var så att någon släkting till Hilma upptäckte tavlor på en vind (ganska osäker uppgift) och sedan dess upphör världen inte att förvånas och inspireras av henne. Vårvintern 2013 hade Moderna Museet i Stockholm en stor och väldigt välbesökt utställning av henne. Jag såg den och tyckte mycket om hennes tavlor. De är märkliga, lekfulla och väldigt grafiska. Författaren Ann Laestadius Larsson gav alldeles nyligen ut Hilma: en roman om gåtan Hilma af Klint som fått ett bra mottagande. Jag ser fram emot att få läsa den och lära mig mer om en konstnär som inte längre är bortglömd.

tisdag 13 juni 2017

Lästips nedladdade i mobilen

Älskar internet, blir så glad när människor boktipsar - i bloggar eller på Twitter och Instagram. Bara den här veckan har jag laddat ned:

Att skriva av Stephen King (fanns visserligen bara som ljudbok, vilket jag inte är så förtjust i).
Det här är hjärtat av Bodil Malmsten (har längtat efter att få läsa henne).
Hilma av Anna Laestadius Larsson (nästa bokcirkelbok).
Miss Kollo av Sara Villius (tipset gällde egentligen Nej, det är en snöklump men den fanns inte i appen).
De polygotta älskarna av Lina Wolf (en bok som så många tycker är bra).
Utan dina andetag och Brännmärkt av Karins Aspenström (även här letade jag egentligen efter To my Love, men appen svek mig även här).

Annars är dagens stora nyhet och sorg att Ulf Stark har gått ur tiden. Han är verkligen en av våra allra bästa och mest älskade barnboksförfattare. Jag kan inte stoltsera med något speciellt läsminne från honom. Jag har faktiskt inte läst så mycket av honom, men jag älskade Dårfinkar & Dönickar när den gick på TV. Precis som Kan du vissla Johanna?, också den har jag sett många gånger. Han är värd varenda hyllning. För det är som Lotta Olsson skriver i DN: Ulf Stark skrev så att man förstod hur stort livet var.

En vacker blomma med svårstavat namn.

lördag 10 juni 2017

Guldkorn från SVTPlay

På en och samma kväll brände jag av två dokumentärer från K Special. Först Historien om Via della Conciliazione som handlar om den gatan som förbinder Vatikanstaten med övriga Rom. Idag en av de mest fotograferade vyerna på världens vykort. Men få vet (jag visste inte!) att den är skapad av Mussolini, för att han ville binda samman den italienska staten med romerska-katolska kyrkan.

Missa inte heller Kiki - Sara Jordenös film om Kiki-scenen i New York. Scenen, och rörelsen är en fortsättning på Ballrom, en performancebaserad konstform som blev kända för många på 1990-talet genom Madonnas dansare och videon till "Vouge". Idag är Kiki-scenen en egen konstnärlig subkultur. Så bra film - så bra dans - så välformulerade människor om identitet, förtryck och kärlek. 

Och jag tänker att jag måste också se Kiss och gitarristen som försvann. För titeln, och för att det är ett av världens största band. 

torsdag 8 juni 2017

I mål med #blogg100

Då var det dags för sista inlägget i 2017 års upplaga av #blogg100. Med detta är jag klar och färdig. I år lyckades jag dessutom publicera ett inlägg varje dag i 100 dagar. Två gånger tidigare har jag klarat det, men då missat några dagar och därför fått hålla på längre innan inläggen har nått summan 100. Jag är väldigt nöjd med årets upplaga, men det har också varit en kamp att få ihop innehåll. Speciellt runt 70-80, då tog det emot rejält. Tidigare år har jag kunnat skriva om böcker jag redan läst. I år har det nästan enbart handlat om böcker jag läst under tiden eller böcker jag är intresserad av att läsa. Därför har jag fyllt ut med andra typer av inlägg. Länktips har varit en klippa att luta sig mot, men utmaningar från Enligt O, Kulturkollo och Lyrans Noblesser har räddat mig många gånger.

Sett i backspegeln så finns det en hel del övrigt att önska i kontinuitet på den här bloggen. Jag skriver flitigt under #blogg100 men sedan faller inläggen av. Hur det ska gå det här året återstår att se, men jag borde ha alla möjligheter att hänga i. Jag hoppas att jag gör det. Till det vill jag också tillägga: Min beundran för de bloggare som har en välfylld, aktuell och intressant blogg är aldrig större än precis nu. Alla gånger jag har kommit i mål, blir det också tydligt vilket arbete ett bra innehåll kräver.

I övrigt har jag laddat ner två böcker av Karin Aspenström efter att ha läst ett inlägg på Bokhora. I min mobil väntar nu Utan dina andetag och Brännmärkt. Som om det inte fanns tillräckligt på läslistan ändå.

onsdag 7 juni 2017

En lila dag idag också

Så blev den 7 juni en dag då mitt flöde svämmade över med klipp, artiklar, reflektioner och den lila färgen. Först förstod jag inte riktigt varför. Men sedan så. Det är Prince Rogers Nelsons födelsedag idag. Komikern Chris Rock skrev på Instagram att det var en skam att skolorna var öppna, och jag tror att Donald Trump fick en släng av sleven i samma post. Och det är nog många i USA som ser det så, i alla fall att det borde vara en helgdag idag. Med all rätt tycker jag - som svart artist har han sprängt enormt många viktiga glastak. Något som jag i min vita skandinaviska värld inte kan förstå vidden av, men jag kan alltid läsa om det och lära mig något. Idag har jag läst detta och detta - varav den senare var nog mest intressant. Hittade även denna intervjun med Sheila E som jag tyckte var fin. Och så har jag så klart lyssnat på hans musik. Igen.

tisdag 6 juni 2017

Trea från slutet

Snart är #blogg100 över för den här gången. Idag publicerar jag mitt 98:e inlägg. Trots allt - för det är inte självklart att hitta ett vettigt innehåll. Eller ens känna sig inspirerad. Jag har stor beundran för bloggare, författare och andra kreativa personer som håller en linje i sitt uttryckssätt och i sitt innehåll. En av dem som verkligen kan det är Chimamanda Ngozi Adichie. Genom alla hennes böcker finns en tydlig feministisk skildring oavsett epok eller plats. En halv gul sol, Lila hibiskus eller Americanah - är alla fantastiska böcker och läsvärda. Men vill man börja enklare, men ändå få en bild av Adicihes grundsyn så är Alla borde vara feminister, boken att välja. Den grundar sig på ett föredrag och är en föredömligt kort essä på femtio sidor. Smart, intelligent och lättsmält förklarar den varför feminismen är nödvändig för hennes författarskap. Och varför hon tycker att den borde vara nödvändig för oss alla.

måndag 5 juni 2017

Fyra böcker i maj

Det har blivit mindre läsning i maj. Både böcker och sidor - men vem räknar egentligen? Jag uppenbarligen. Bra för att den här bloggen är i allra första hand något av en läsdagbok, ursprungligen startad för att jag ville hålla reda på vad jag faktiskt läste. Det lite sämre med just detta, är att det blir något som är mätbart, och mätbart blir prestation. Något som läsning inte bör vara. Oavsett, tittar jag på Goodreads, där jag lägger in och betygsätter det som är läst, så ser det ut så här i maj:

Bettys värld av Marie-Louise Marc
Glatt och lättsmält och ett stort plus för att det handlar om äldre kvinnors kärleksliv. Gav den 3 av 5.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru
En bok jag har skrivit mycket om, och som så här långt är en av 2017 års bästa böcker. Den är rykande aktuell, och jag hoppas väldigt många upptäcker den. Den har inte lämna mig ännu. Betyg 5 av 5.

Björnstad av Fredrik Backman
Den första jag läst av Backman, och kanske inte den sista. Jag har trots allt gett den en 4 i betyg. Det kommer nog mest av ämnesvalet. Så här lite i backspegeln så är den lite uppenbar i vissa konstruktioner, men å andra sidan oväntad i andra. Jag tyckte om den, men är inte övertygad om att Backman är en författare för mig.

Klass av Elise Karlsson
Ser att jag "bara" har gett den 3 av 5 i betyg på Goodreads. Och kanske är det här trubbigheten i betygsystemet syns mest (och min förmåga att hantera det). Rent språkligt och idémässigt är det en mycket bättre bok än både Bettys värld och Björnstad. Mycket bättre. Men samtidigt så tappade jag ofta bort mig i den, och tyckte den var klurig. Å andra sidan så gav den mig en hel del funderingar som varken Backman eller Marc var i närheten av. Är ändå rätt säker på att jag kommer att försöka läsa mer av Karlsson.