tisdag 23 augusti 2016

Saker min sambo och jag tyckte olika om

Igenkänningen i Sabina Strands bok Saker min sambo och jag tyckte olika om är för mig personligen så stor att det nog är minst halva behållningen av den. Sabina Strand är väldigt skicklig när hon beskriver hur huvudperson inte kan se hur illa hennes sambo och fd sambo behandlar henne. Sambon blir under bokens gång före detta sambon - han är huvudperson men kommer aldrig till tals utan hela berättelsen sker genom jaget - den sviknas ögon. Det är bra. Allt är hennes fel och hon tar på sig alla hans reaktioner trots att de är minst sagt orimliga. Det känner jag igen. Just det där vridandet och vändandet för du inte vill se att du är i en situation som inte håller. Om jag bara gör det här, tänker på detta och försöker lite till så blir det bättre.

Huvudpersonen behöver ifrågasätta och kräva respekt av den andre i deras förhållande. Men hon gör aldrig det, och när det tar slut blir det ändå hennes fel. Hennes sambo och fd sambos egoism är så storartad att det blir komiskt. Och jag är inte är helt säker på att det är meningen med boken. Det finns en tydlig berättarform i boken men när den och sambons egoism dras för långt, då blir det som var en fantastiskt styrka första tredjedelen, istället något av en svaghet. Trovärdigheten flagar och det blir lite tyngre att läsa. Det är i mångt och mycket en läsvärd bok men det håller inte hela vägen. Lite synd, när idéen och grundhistorian är så väldigt bra. I sina bästa stunder är det en fantastiskt studie av fullblodsegoism i sin fulländning. I andra lite tjatig och övertydlig.Dock som tidigare hävdats: läsvärd.

Relationsdrama på bara ens villkor.

Inga kommentarer: