Linna och Lollo

Linna Johansson är en av landets mest begåvade skribenter. Hon har drivit bleck, ett feministisk fanzine, och som journalist skrivit krönikor i Expressen och andra tidningar. Jag tror att jag kan ha upptäckt henne via Fittstimm där hon är en av de medverkande. Annars säkerligen genom några texter i Expressen och alldeles säkert genom hennes blogg. Hon har i mitt tyckte skrivit en av de bästa träningsbloggarna någonsin. Och den (enda) träningsbloggen som verkligen har inspirerat mig, förmodligen för att hon gjorde en samhällsanalys samtidigt som det kom användbara träningstips. Jag gör det ändå är ett mantra eller motto som fortfarande fungerar för mig. Tyvärr hittar jag ingen länk dit, vilket är synd. Den är läsvärd.

I höstas kom hennes debutroman Lollo. Jag är som vanligt lite sen på det, men läste den i julas. Och den är, föga förvånande, en riktigt bra bok. Den tar upp vilsenhet, orkeslöshet och förmågan att se det futtiga i andras liv men inte förmå att göra något med sitt eget. En situation som alla kan hamna i oavsett ålder, men Johansson utgår från ungdomen och tiden när skolan är slut och all framtid helt plötsligt är tillgänglig. Huvudpersonen Lollo har svårt att få snurr på livet och vardagen. Allt är helt utan riktning, och hennes uppgivenhet störst. Det enda som räknas är vänskapen med Lidija. Och pengar och alkohol. De driver runt i Aspy, en av Stockholms förorter och av en slump hittar de en biljett in där allt detta, plus fest och droger finns tillgängligt. Hur kan de ens fundera på att säga nej?

En av de allra bästa böckerna jag läste 2015.

Lollo är en historia om kvinnlig vänskap, men också om frustration, livet futtighet och tillkortakommanden och om hur lätt det är att bara glida vidare. Det handlar om makt, utsatthet och överlevnad. När Lollo möter Mimmi och blir fascinerad och lockad av ett liv som så enkelt ger pengar hamnar allt på sin spets. Det känns så rätt, men visar sig vara fel. Ändå finns det någon kraft hos huvudpersonerna som låter allt gå för långt. Och det är här det stora i boken finns; oviljans och ledans egenskaper som blir så fint gestaltat - i alla personer, i dialogen och i situationerna.

Jag önskar att jag hade läst boken när jag var i 20-års åldern. Jag tror det hade varit en bok som hade drabbat mig. Och med det menar jag, att jag hade fått perspektiv på så många frågor som jag bara hade ett svar på. Är dock väldigt glad att jag fick läsa den. Jag blev drabbad.