Var det bra så?

Lotta Svensson i Var det bra så? växer upp i en förort till Stockholm någon gång på 70-80-talet. Jag gissar att hon är några år äldre än mig. Vi har inte så mycket mer gemensamt än det, men jag kan ändå känna igen mig i tidsandan, dialogerna och till exempel resonemangen hos syokonsulenten om att bli något riktigt. Istället för som Lotta vill, satsa på att bli filmkritiker. Eller att gång på gång blir anklagad för att plugga för mycket, fastän alla vet att studier är en väg, och ibland den enda, som kan erbjuda ett bättre liv. Uppmaningen att göra något av sitt liv hänger över alla, trots att alla har få möjligheter från början. Andersson använder få ord, men är duktig på att välja rätt ord och snabbt är jag tolv år igen och Olof Palme är statsminister.

Det är fin bok om att växa upp. Men det är också en samhällskritik mot ett Sverige där utanförskap och ensamhet odlas effektivt redan i mitten av 80-talet; ett samhälle där alla får klara sig själva. Andersson tecknar med få ord precist vikthets, statussträvan, förtvivlan mellan makar som avskyr varandra lika bra som hon beskriver de destruktiva mönster som kan finnas mellan tjejkompisar. Jag är väldigt glad att jag läste Var det bra så?. Det är en bok som gjorde mig väldigt mycket mer intresserad av Lena Andersson.

Välkommen till 80-talet!