onsdag 26 mars 2014

Egenmäktigt förfarande och Lena Andersson igen

Jag skrev om Lena Andersson i måndags och gör det igen idag. Den här gången handlar det om den prisade Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek som jag läste i julas. Boken kom ut 2013, har hyllats på kultursidorna och tilldelades Augustpriset 2013. Den har legat till sig ett tag, men jag ska erkänna att jag tänker rätt mycket på den.

Huvudpersonen Ester Nilsson lider alla kval i sin kärlek till Hugo Rask. Det blir en kort romans där hennes kärlek blir obesvarad, och det på ett grymt sätt. På många sidor mådde jag fysiskt illa när Ester gör allt för Hugos uppmärksamhet och vägrar se och acceptera de tecken han ger på att relationen är avslutad. Jag kan förstå henne - han har ingen aning om vad han har gett sig in i och han vill inte ta något som helst ansvar de känslor han har varit med att odla. När de blir för stora och framför allt krävande går han. Det är bara det att Ester inte riktigt låter honom. Och kanske gör Ester det vi alla har gjort, vägrat att ge upp. Men hon tar ett steg till och ifrågasätter också Hugos agerande. Hon vägrar be om ursäkt för sin egen drift att få det här att fungera. Hon låter honom inte komma undan. Priset blir att Lena Andersson klär av Ester all stolthet och all självbevarelsedrift sida för sida. Det är fint men också fruktansvärt sorgligt. Till sist står Ester inför det oundvikliga och kan inte komma undan det faktum att Hugo sedan länge har gått vidare. Då, men först då, dör till och med hoppet. Men resan fram till dess är otroligt välskriven, med exakta formuleringar och bilder som sätter spår (i alla fall i mig). Jag är helt övertygad om att jag kommer att läsa mer av Andersson.

Vill du höra henne kan du lyssna på podcasten Genier, där Moa Gemmel intervjuar Lena Andersson. Det är ett ganska långt samtal, men väl värt en timme. Bland annat diskuterar de arbete och motståndet med i att skriva. Och hur man skapar rutiner för att få saker gjorda. Lyssna!

Läs!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar