onsdag 15 januari 2020

Lucka 15: Det här var 2014

Det här är året när jag byggde upp mig själv igen. Samlade ihop bitar, inventerade, funderade, tragglade på och funderade konstant på: Vem är jag? Hur vill jag leva? Som nybliven lämnad tvingas man ställa sig sådana frågor. Det krävs kanske i andra situationer också, men jag kände ett stort behov att försöka gå till botten med de mest grundläggande frågor. Ingenting var givet längre, och efter mer än tjugo år med att förhålla sig till en annan person var det bara jag som kunde ta beslut.

Det var inte bara mörkt, men många gånger otroligt ensamt. Jag vet inte hur många gånger jag tog telefonen för att ringa ett nummer jag i åratals slagit flera gånger om dagen, innan jag kom på att den personen inte hade något intresse av mig och min dag längre. Idag kan jag dock se det som en stor ynnest att jag fick möjlighet att göra om allt igen. Som en rejäl helrenovering, onödigt sargad, men ändå. Det har gett mig så många nya saker som jag tycker om: nya vänner, ett eget hus, en hund som alltid ställde upp, självständighet, oberoende och frihet. Under 2014 blev allt detta bara mitt.

Det här året fick jag också göra en jobbresa till Etiopien som verkligen gav perspektiv på tillvaron och jag fick arbeta med att använda den upplevelsen till att försöka göra världen lite bättre. Det var en otrolig upplevelse som jag allt kommer att vara tacksam för.


Lucka 14: Livets tre sliding doors-ögonblick

När jag läste rubriken, så tänkte jag att det inte fanns några sådana. Eller att jag inte har upplevt dem. Men det stämmer så klart inte. Jag tror alla har ögonblick där verkligheten står och väger i olika riktningar. Dock inser man (jag) det inte förrän efteråt, hur viktigt just det ögonblicket var. Det i sin tur är en irriterande egenskap livet och tiden bjuder på. Kanske är mina allra största ögonblick dessa:

När jag gick till baren på en studentfest som nyinskriven student, men gav bort drinken till killen som stod bredvid mig. Som jag sedan började prata med och levde väldigt länge tillsammans.

En gång när jag fick ett erbjudande om det arbete som innebär att jag skulle lämna en tjänst jag nästan direkt hade börjat. Jag gjorde det ordentliga och stannade kvar men det var på ett sätt fel beslut för det trygga jobbet försvann. Å andra sidan så hittade jag ett av mina bästa arbete som en direkt följd och träffade vänner jag fortfarande har kvar idag. Så helt fel blev det inte, men något mer besvärligt innan det blev riktigt bra.

När jag valde att flytta till Stockholm och gå en utbildning jag kom in på. Det innebar att säga upp ett stort hästintresse, göra sig av med en kompis jag haft i sju år och lämna familj och lantliv. Oerhört nyttigt och fick verkligen och äntligen växa upp. Men ibland undrar jag vad som hade hänt om jag valt en annan väg i yrket.

måndag 13 januari 2020

Lucka 13: Året genom Instagram

Mitt Instagram är mycket mer aktivt än mitt FB-flöde och påminner mer om en dagbok än någonting annat. Det handlar mest om min hund, mina böcker, min mat, de konserter jag ser och ibland mina vänner. Inte för att jag inte har vänner, men jag lägger sällan ut bilder på andra än mig själv och vapendragaren. Året 2019 är inget undantag och det gågna året har verkligen handlat mer om hundträning och hundtävling än tidigare, mindre om bakning och böcker. Dock syns en hel del av de drygt 30 böcker jag lyckades läsa 2019 på Instagram. Men flödet visar att det var inget toppenår vad gäller böcker.

Han är bättre som skådespelare.

Hon fixar alltid likes på Instagram.

En ganska medioker matbild. Men åt på ett bibliotek!

Den här unnade jag mig själv i julklapp. 

Är bra på att baka bröd, urusel på att laga mat.

Årets bästa läsning 2019. Tror jag.
Både rolig och intressant, och lite sorglig.
En av de bästa tävlingsdagarna 2019 trots hällregn.
En fantastisk träningslördag.
En fantastisk träningskompis. 







torsdag 9 januari 2020

Lucka 12: Julklapparna 2019

Jag fick fina julklappar den här julen också. De sammanfattar mycket av det som är ganska stora delar i mitt liv: en vattenkokare (är beroende av te), ett underställ (spenderar otroligt mycket tid utomhus och i skog) samt två böcker (självklart). Dessutom hade snälla föräldrar också stoppat ner lite annat i paketen. Några dagar efter jul fick jag paket från en kär vän i USA också full med bra saker som jag verkligen uppskattar. Så allt gott den här julen med!


Gissar att den här boken bör alla läsa. Även jag.

Den här är jag väldigt sugen på att läsa.

Blev utan julklapp i år, men är inte sur för det.

onsdag 8 januari 2020

Lucka 11: Det här var 2013!

Det här året är det viktigaste i mitt tiotal. Det finns ett före och ett efter 2013 och det är på många sätt två helt olika liv. På våren 2013 fyllde jag 40 år och hade grov åldersnoja. Mycket för att jag alltid har haft det (sedan jag fyllde 25) men också för att det fanns mycket stress kring familjebildning, framtid och ett förhållande som inte riktigt var hundra. Dessutom fanns det en kropp som mådde bättre efter diskbråcket men som fortfarande inte var bra, och ett stort tomrum efter en dobermann. Jag slet för att få ihop allt, men pratade mer eller mindre med en vägg och insåg mer och mer hur ensam jag var i detta. Som det sanna optimist jag inbillade mig att jag var och den sjukt lojala person jag faktiskt var så trodde jag det skulle lösas sig. Det gjorde det inte.

På ytan flöt allt på. Vi började renovera ett kök och det var lika jobbigt som vi trodde. Hade dock så duktiga hantverkare, så det blev väldigt bra till slut. Men bodde i damm större delen av första halvåret. Sedan fyllde jag år och vi bestämde efter mycket om och men att skaffa en ny dobermann. Jag hade en kompis som köpt en hund utomlands och blev störtförälskade i den. När kenneln hade en ny kombination på gång med samma mamma som min kompis hund, blev jag verkligen sugen och beställde en dobermanntik med leverans i mitten av augusti. Det var alltså året jag satt i flygkabinen med en valp i handbagaget.

I början av sommaren berättade mitt ex att han skulle göra en resa. Jag blev inte överlycklig över detta, men hade inget intresse av att följa med. Det var en träningsresa och på dem fanns aldrig något utrymme över för mig, speciellt nu med halvtaskig fysik. Därför var det bara bra att han åkte själv och toppen att han gjorde det innan valpen tänkte anlända. Så var det ur systemet, tänkte jag. Men när han kom hem så stod det klart att han under väldigt långt tid haft en annan agenda, och att nu var tidpunkten att förverkliga den. Det innebär att jag, efter tjugo år som flickvän, blev singel. Det var ingen diskussion och det fanns inget samtal. Det var bara slut.

Kaoset som uppstod är nog än idag inte riktigt utrett hos mig, även om väldigt mycket är överspelat och läkt. Men fortfarande var det ett sådant nederlag, inte att det blev slut, men att inte vara involverad i beslutet alls - och att icke-diskussionen som jag förde varken togs emot eller fick bemötande. Det skulle bara lösas, det var stressigt och så pekades det med en hand mot en väg jag inte alls hade sett. Efter ett halvt år så fogade alla smådelar ihop, och blev det klart för mig att det fanns ju någon annan. Kanske hade det varit bättre om jag fick veta direkt, för tog väldigt lång tid att komma över förnedringen att bara bli bortvald utan någon som helst förklaring efter en så lång relation. Som tur var kom vapendragaren några veckor efter att allt hade briserat. Hon gjorde allt så mycket lättare och en vapendragare blev hon sannerligen. Utan henne tror jag att jag hade blivit både sjukskriven och deprimerad. Nu klarade jag ändå av att hänga i, skrapa ihop spillrorna och börja bygga upp något helt nytt och bättre. Det kommer jag att vara henne evigt tacksam för.

Mitt överlevnadskit. 


tisdag 7 januari 2020

Lucka 10: Min inredning

Julen är passerad och nyåret över. Här har januari inletts med en massiv diarré hos vapendragaren och jag har mest traskat runt i ett vakum av ris, fisk och hålla reda på när och hur olika behov har uträttats. Att vara ute halv tre på natten för att med ficklampa undersöka lämningar precis gjorda i trädgården är en väldigt överskattad syssla. För att inte nämna all oro om åker runt när ens bästa kompis inte mår bra. Nåväl, satsningen på att sammanfatta tiotalet fortsätter. Jag ger mig januari månad, tror det gör mig gott att faktiskt titta lite bakåt, på smått och på stort.

Den här luckan ska handla om inredning. Om detta finns inte mycket att säga annat än att jag idag lever nästan uteslutande med arvegods. Har en ny säng sedan ett par år och en högt älskad Lamino-fåtölj med fotpall, men annars består mitt bohag av det bästa möblerna från separationens delning och släktklenoder som äntligen kommit till användning. Det är inte speciellt moderna möbler, men jag gillar att ha möbler som för mig har en historia. Här finns bland annat:

- Ett stort matbord med stolar som kommer från min farmor och farfar men som ursprungligen ska ha funnits på ett slott. Färger: mörkt trä och vinröd sammet.

- Ett Perstorp-bord som jag tror var min mammas bord i hennes första lägenhet.

- En ljusgrön femtiotalssoffa som kommer från min farmor och farfar. Den stod i hallen och var den soffa man satt i när man drog på sig skorna eller svarade i telefon.

I övrig så har jag en fondvägg i grönt, en pizzavägg  och min mormors sjuttiotalsspegel med belysning. Det är med andra ord en salig blandning. Men från att ha varit mån om ett rent och ljust intryck har synen på inredning blivit allt mer brokig med åren.

Januaridimman gör att inga bilder blir speciellt bra, men här är en bild på en kruka jag uppskattar mycket. Köpt på loppis.


söndag 29 december 2019

Lucka 9: Blev livet som jag trodde?

Nej.

Lucka 8: Det här var 2012!

Det här året var ett svårt år och ett år som väldigt mycket handlade om min kropp. Eftersom den älskade dobermannen mådde allt sämre i sin blev det allt mindre tid till hundträning. Som en tidig medelålderskris började jag på allvar springa och på riktigt löpträna. Tre till fyra pass i veckan: långpass, intervallpass och återhämtningspass. Väldigt noga dokumenterat och hjälp med upplägg av en kunnig och entusiastisk sambo. Har aldrig varit så vältränad. Gjorde milen på en bra bit under 50 minuter och älskade känslan av att ha superkondition. När vi tyvärr fick ta det oerhört svåra beslutet att ta bort Iza sprang jag ännu mer. Innan avlivningen med så stark panik i bröstet att jag inte kunde andas, efteråt med tårar och snor i floder. Sorgen efter en älskad hund var oerhört mycket större än jag hade tänkt mig. Den påverkade allt. Dagen efter hennes död vaknade jag helt söndergråten och med det största munsår jag någonsin lyckats prestera. Samtidigt var det jag ensam som fick driva det här beslutet fram till besöket hos den oerhört vänliga veterinären som hjälpte oss. Att känna en älskad vän ta sitt sista andetag i ens famn är något av det absolut värsta jag varit med om. Men att inte vara där och vara med henne var aldrig ett alternativ. Det tog nästan ett år innan jag blev med ny dobermann, och det var av många anledningar inte självklart.

När Iza var borta fanns det ännu mer tid till löpning. Tror aldrig min kropp har varit så slimmad och musklad, men jag hade också träningsvärk mer eller mindre alltid. Kommer också tydligt ihåg att jag fortfarande såg samma fel med kroppen då som när den var något mindre tränad, inte helt friskt. Men som sagt, jag sprang på och jagade tider, hade fin pulsklocka och jämt träningskläder i tvättmaskinen. Åt mellanmål med keso! Dock missade jag styrketräningen av bål och rygg (eller hoppade helt över den för det var tråkigt). Det, tillsammans med andra faktorer (bland annat ett fall) gjorde att jag på hösten inte kunde pressa kroppen som jag brukade. Jag hade också ont i rumpan och baksidan på låret. Var helt övertygad om att det var muskulärt och sprang på. Ganska osmart, så här i efterhand, för i september fick jag ett stort diskbråck i någon av de sista kotorna i bäckenet. I akutfasen hade jag vansinnigt ont. Det enda som lindrade något var att halta omkring, så det gjorde jag mitt i natten. Grät och gick med ett vänster ben som var mer eller mindre lamt. Kunde inte stå på tå på ett halvt år, kunde bara stå eller ligga, inte sitta. Åt smärtstillande tabletter som jag mig början till magkatarr. Blev över en natt dödlig. Att ständigt ha ont gjorde mig nästan knäpp, ändå blev jag inte sjukskriven utan jobbade på, ståendes. Låg som ett kolli när jag var hemma och åt mest vitt bröd. Kände mig för första gången gammal. Efter några månader kunde jag börja simma, vilket gjorde otroligt mycket för smärta och förbättring, men större delen av hösten 2012 och våren 2013 handlade bara om smärta, rehab och krishantering. Jag är nämligen sämst på att vara sjuk. 

Lucka 7: Den här färg-personen är jag (tänker då på DISC-testet)!

Jag har gjort DISC-testet på minst en arbetsplats och en del andra personlighetstester under andra anställningar. Mina känslor är delade. Fördelarna med tester är att de kan skapa förståelse för allas olikheter och hjälpa till att göra samarbeten bättre. Nackdelarna är att det också placerar oss i fack och att det ofta finns en icke uttalad hierarki i vilken personlighetstyp som är "bäst". Även om alla intygar att alla behövs och att alla räknas, så finns det ofta dolda värderingar som syns igenom. Låter det bittert? Kanske. Det handlar kanske också om att jag alltid blir övervägande en grön person i DISC-testet. Det innebär bland annat teamkänsla, pålitlighet, relationsskapande, generös, vänlig, stresstålig, presterande och tar hänsyn till gruppen. En viktig roll, men också otroligt lätt att glömma bort.


Lucka 6: Det här var 2011

Det här året var tudelat. Jag var på sluttampen i ett av mina roligaste och svåraste projekt jag jobbat med, men som i slutändan har gjort mig extremt stolt. Det höll på hela 2010 men blev faktiskt klart och publicerat det här året. Men vad jag slet, med idén och varenda bokstav, med arbetsgruppen och väldigt många timmar ensam med enormt stor mängd av material. Under det här projektet började jag förstå vad klimatförändringar innebär, men också väldigt mycket om mer om vilken miljöförstörelse som pågår. Dessutom stod det också väldigt klart hur viktig miljörörelsen är och vilka resultat de har kämpat sig till med fakta, fakta och protester. Det tar lång tid att få fram förändringar - men utan engagerade miljömänniskor så hade världen varit väldigt mycket mer förstörd. Det tål att tänka på det här året och ännu väldigt mycket mer i framtiden.

Det här året var också året en älskad dobermann blev allt sämre i sin kropp. Jag vill minnas att vi hade slutat med sök på grund av problem med diskbråck. Istället spårade vi lite och försökte med rehab och smärtlindring ha ett drägligt liv. Det var fortfarande det under det här året, men själva mängden hundträning gick ner cirka 80 procent. För Iza var det allra bästa, men jag hade det lite trist. Så på sommaren, samma fruktansvärda dagar som Utöja hände, utbildade jag mig till mentalfigurant inom SBK. Själva utbildningen var extremt intressant och rolig, och efter det har jag skuttat runt, dragit i snören och på olika (väldigt förutbestämda) sätt testat hundars reaktioner i rädsla, hot, socialt samspel, ljud och lek. Rekommenderar alla hundägare att se några MH och MT-test och läsa på lite om hundars mentalitet. Avelsarbetet kan göra oerhört mycket för att vi ska få fler stabila, modig och glada hundar i samhället. Min begränsande erfarenhet menar att det oftast betyder mindre fokus på utseendet och mycket mer fokus på att avla på mentalt stabila hundar. Sverige är ett av de länder som ligger längst fram i hur hundar kan testas och hur mentalitet kan följas genom de här testerna. Grunden i det ligger i föreningslivet. Alla som står på banan (domare, beskrivare, funktionärer) från tidig morgon till sen eftermiddag är frivilla krafter med i princip ingen ersättning. Bara för att hundar ska må bättre och bli bättre i framtiden. Bara det borde göra att alla testar sin renrasiga hund (blandrashundar får tyvärr inte delta).

Läs mer här:
SBK
Lars Fält/Förstå din hund
Eva Bodfält/Kontaktkontraktet
Anders Hallgren/Lexikon i hundspråk 

fredag 20 december 2019

Lucka 5: En gång som inte kändes 2019

Att hänga i luften och förstå att om en kort sekund ligger jag på backen. Det är december och jag går min vanliga snabbrunda med hunden. Tjugo minuter runt åkrar och by. Den här vintern och hösten har det regnat så mycket att vägen är liksom lös. Som när tjälen försvinner efter en riktig vinter. Här är det istället regn och lerjord som skapat samma känsla, och när jag balanserar på en åkerkant eftersom grusvägen är tillfälligt översvämmad slinter jag. Jag hinner tänka att jag "nu slår jag mig", men smärtan uteblir. Det känns absolut ingenting att ligga på rygg i leran. Hunden undrar vad jag håller på med när jag kravlar mig upp. Det är långt ifrån värdigt, mest mjuk och kladdigt, och ganska symtomatiskt för den här hösten.