torsdag 27 april 2017

Litteraturveckan i P1

Är lite tom huvudet efter en fantastisk konsert i Köpenhamn med The Japanese House i går kväll. Men jag hittade det här från Litteraturveckan i P1 idag, och det är 27 intressanta minuter. Det handlar om lyrik, rim, ord och hiphop. Bland annat pratar artisten Zacke och Barakat Ghebrehawariat från Revolution Poetry om skrivande, rytm och spoken word. Lyssna!

onsdag 26 april 2017

Science fiction på lunchen

Idag hamnade jag i en diskussion kring science fiction på lunch, där vi konstaterade att en del av dessa framtidsutopier inte är så långt borta från oss. Titlar som kom upp var 1984, 2001: En rymdodyssé och Farenheit 451. Jag har bara läst 1984 och kände återigen att jag är så dåligt bevandrad inom fantasy- och science fiction-världen. Just nu känns Farenheit 451 som den bok som jag nog helst skulle vilja börja läsa. Kanske händer det snart.

tisdag 25 april 2017

Länkkärlek: Vad jag läst idag

Jag tror faktiskt inte jag har läst något av Björn Ranelid. För mig är han en författare som står i vägen för sina egna verk. Jag blir så provocerad av hans person att jag inte har lust att läsa något av honom. Fördomsfullt och fegt, skulle han nog säga själv och förmodligen lägga till några adjektiv till, men jag kommer inte runt hans persona och in hans böcker. Idag har jag dessutom läst att Ranelid har gjort slut med Österlen eftersom han inte fick bli vigselförättare i Simrishamns kommun. Detta gör mig inte mer sugen på hans författarskap. Om vi säger så.

Ibland undrar om jag inte sedan Prince bortgång, har läst en artikel om honom eller sett ett klipp med honom varje dag. Det är inte långt ifrån. Idag läste jag en intressant artikel i The Guardian om hur han stöttade kvinnliga musiker under hela sin karriär. Igår läste jag en lång artikel i New York Times (publicerad i april förra året) om hans gitarrsolo då George Harrison installerades i Rock and Roll of Fame postumt år 2004. Tillsammans med bland annat Tom Petty, Jeff Lynne och Steve Winwood framförde Prince "While My Guitar Gently Weeps" och förberedelserna var minst sagt speciella. Men han levererade ett oförglömligt solo.

Och givetvis tittade jag också på de här fem klippen. (Inspelning från Tyskland och Lovesexy Tour visades på SVT samma år turnén gick (tror jag) och jag och min syster spelade in den på VHS. Har fortfarande kvar bandet. Har nog sett den konsertfilmen hundra gånger, och hoppas att den ska visas igen.)

Igår laddade jag ned Maggie O'Farrells bok Sommaren utan regn till mobilen och idag har jag läst Kulturkollos intervju med författaren. Ser så fram emot att börja läsa boken. Kulturkollo är för övrigt ett bloggkollektiv av åtta sjukt pålästa bok- och kulturbloggare. Tillsammans med Bokhora är det två av mina bästa tips för bra, aktuell och rolig läsning om böcker.

måndag 24 april 2017

Det finns annan frukt än apelsiner

Jeanette Wintersons självbiografiskt färgade Det finns annan frukt än apelsiner (1985) sätter fingret på hur svårt det är att inte vara sig själv. Trots att huvudpersonen Jess har fått en oerhört strikt uppfostran, är djupt frireligiös, predikar regelbundet och tror att homosexualitet är något onaturligt, så går det inte att stå emot när hon förälskar sig i en annan tjej. Förälskelsen får henne att ifrågasätta sig själv och allt som hon trodde var sant. Trots att hennes mamma och mammans kyrkliga vänner läser över henne och Jess själv botgör sig på en mängd olika sätt så kommer känslorna tillbaka. Konflikten mellan Jess och tron, mellan Jess och hennes mamma samt Jess och samhället skildras väldigt fint. Som grädde på moset är Jess mamma minst sagt originell, i mångt och mycket direkt elak, och när det kommer fram att Jess är adopterad blir identitetskrisen om möjligt ännu djupare. Några partier i boken var röriga, eller jag okoncentrerad, men annars var det en stark och sorglig men också ljus och rätt rolig roman. Jag gillade Wintersons kompromisslöshet och mod - och jag tror det skulle hjälpa många att fundera på under vilka villkor vi har lust att leva. Jess måste ställa sig alla de frågorna. Och ta ansvar för svaren. Det finns annan frukt än apelsiner passade mig väldigt bra. Winterson har fortsatt nysta i sin uppväxt och med Varför vara lycklig när du kan vara normal? (2012), återvänt till den obegripliga relationen till sin mamma och kanske kampen för att ta sig vidare. Jag har inte läst denna, men lägger den på min lista. Speciellt efter ha googlat lite och hittat Anna Hellgrens recension av boken.

söndag 23 april 2017

Swede Hollow

När jag googlade Minneapolis och Minnesota för några dagar sedan fick jag upp Swede Hollow, en bok av Ola Larsmo. Givetvis laddade jag ner boken och i helgen under två kvällar i en klubbstuga utan annan underhållning så har jag läst just denna. Jag är osäker på om jag läst något av Larsmo tidigare. Jag trodde först det, men kan ha förväxlat honom med någon annan författare. (Och jag orkar inte resa mig ur soffan och kontrollera denna uppgift). Oavsett, Ola Larsmo har fått DN:s kritikerpris för Swede Hollow och sitt folkbildande författarskap. Det är en lättläst, sorglig och spännande roman om de svenskar som utvandrade till Minnesota men som inte hamnade på prärien, utan i staden och slummen. Swede Hollow var en kåkstad utanför St. Paul där många svenskar hamnade i jakten på ett bättre liv i USA. Jag är långt ifrån klar med boken men gripen av hur allt slit för ett bättre liv gestaltas. De kommer verkligen nära, alla dessa umbäranden som gav så lite frukt. Det är en helt annan historia än den Moberg berättade, men inte desto mindre lika sann. Det är en historisk bok som också är så aktuell i den meningen att den tar upp och gräver i det bemötande de svenska invandrarna fick av sitt nya hemland. Den ställer viktiga frågor om integrering och synen på "de nya" som vi brottas med här och på många andra platser i Europa.

Plus för ett gripande omslag. Lånade bilden här.

lördag 22 april 2017

The most beautiful

Maytee Garcia är Princes första fru. De träffades när hon bara var sexton år då hennes mamma hade lyckats få igenom ett videoband med dotterns dans till Prince. Han föll och hon blev medlem i New Power Generation. Jag har sett dem på scen tillsammans på nittiotalet. Då startade showen väldigt effektfullt med att Prince kom ner på scenen hängande på en trapets. Det var dock Maytee som hängde i trapetsen men jag minns den totala förvirringen i mig och sedan hur musiken blåste rakt in i kroppen. För några veckor sedan kom Garcias bok The Most Beautiful ut. En bok om deras kärlekshistoria, livet som dansare och förlusten av deras gemensamma barn. Jag känner mig oerhört kluven till den. Vissa tycker att hon bara gör pengar på deras liv tillsammans. Andra menar att hon har rätt att berätta sin historia. Jag tycker som de senare. Det är hennes rätt. Däremot tror jag inte att jag vill läsa den. Precis som jag inte heller kommer att vilja läsa alla andra böcker om honom som kommer att ges ut. Jag vill veta mycket om musiken. Jag vill inte veta så mycket om privatpersonen. Mycket för att Prince var en oerhört privat person, men också för att jag inte är så säker på att jag skulle gilla den personen. Och det hade kanske förstört något i hur jag ser på artisten. Och musiken. Så jag odlar myten och sållar bland böckerna. 

fredag 21 april 2017

Det viktigaste är musiken

Det finns oändligt mycket att läsa om Prince just nu, och så har det varit under hela det gånga året. Det är flera böcker på gång och det är många som har något att säga om giganten från Minneapolis. Idag tänker jag dock mest på musiken, och då tänker jag så här:

Tre album som jag tycker att man (alla i hela världen helst) måste ha hört av Prince är:

Dirty Mind för att det är Prince på väg att hitta sitt uttryck, sin genreöverskridande musik och sin öppna och vågade föreställningsvärld om vad som är rätt eller fel.

Sign 'O' The Times för att det är ett så gediget album, och hela hans bredd i låtskrivandet så väl som ljuden och arrangemangen kommer fram här. Det rankas ofta som ett av de där riktigt viktiga albumen.

Musicology för att det är Prince efter de stora kommersiella framgångarna. Fortfarande så mycket musik och så mycket artisteri, men inte det lättsmälta och snabbt slående. 

Jag kommer säkert att ändra mig imorgon, men just idag känns det så här. En bubblare är The Black Album för att den är så full av funk, jazz och allt möjligt annat. Den visar det kompromisslösa och det lekfulla. 

Och så det här en av mina favoriter: