torsdag 22 september 2016

Kära bibliotek,

Dagens timmar på hemmakontoret förstördes av ett modem som bara gav upp. Och det blev inte roligare när supporten nästan började fnissa över hur gammalt modemstackaren var - samt min önskan att få det lagat. Men för att lösa det akuta problemet med kunder som väntar på leveranser kunde inte någon annan lösa än ett öppet bibliotek. Helt gratis wifi i fyra timmar. Det är samhällsservice på hög nivå.

måndag 12 september 2016

Lunchläsning

Är ingen kock men har lyckats åstadkomma någon slags gryta. Vegetarisk givetvis, det är ändå måndag. Till det serveras Män kan inte våldtas av Märta Tikkanen


söndag 4 september 2016

Hötorgsfyndet

Har spenderat helgen i huvudstaden och sprungit Tjejmilen. Det gick förvånansvärt bra. Mycket tacksam över att jag har en god grundkondition. Och en tjänstvillig kropp. Men det blev också lite loppisjakt på Hötorget. Tio kronor för en Nobelpristagare jag är mycket förtjust i. 

söndag 28 augusti 2016

Projekt Isfolket

Efter att läst klart Hungerspelen-triologin, som jag fick rekommenderat på Twitter, ställde jag frågan om vad jag ska fortsätta med.  En vill ju (måste ha) något bra att läsa på tåget. Fick till svar att serien Sagan om Isfolket av Margit Sandemo är "pendlarperfektion". Detta av en person som har läst den 47 delar långa släktsagan om ättlingar till Tengel den onde åtta gånger. Åtta gånger! Så nu letar jag efter första boken Trollbunden och är mycket missnöjd över att den inte finns som digitalbok hos Nextory eller Bookbeat. Storytel har den som ljudbok, men ljudböcker och jag är inte kompatibla. Återstår alltså att leta upp den på biblioteket.

fredag 26 augusti 2016

Jag och Hungerspelen

Det är inte längre semestertid och att börja jobba innebär, förutom jobbet i sig, också en ansenlig tid på tåg. Sedan jag börjat läsa böcker i mobilen är pendlingsläsningen en viktig del av dagen. Är fortfarande lite förvånad över detta, men tar tacksam emot läslusten. Första en och en halv veckan på tåget har gått till den världsberömda trilogin Hungerspelen, skriven av Suzanne Collins. Jag är ingen fantast av fantasy eller science fiction (är osäker på definitionen men tror att Hungerspelen tangerar åtminstone fantasy) men enligt goda råd på Twitter skulle detta vara en bra pendlarbok. Så bra tips.

Jag har slukat boken och nästan glömt att gå av ibland. Eller åtminstone längtar efter att få åka tåg så att jag kan läsa. Det är inte konstigt att boken gjort succé. Den är enkel att läsa. Det finns en tydlig konflikt, ett tydligt uppdrag men också gråzoner som gör det svårt att veta om personer i handlingen är goda eller onda. Det finns en kärleks och det finns en genomgående olycklig kärlek mellan huvudpersonen Katniss och de båda männen Peeta och Gale. (Hon kan inte välja vem hon älskar.) Det finns spänning och sorg och våld. Den är väldigt filmiskt skriven både genom handlingens driv och ibland lite abrupta tillbakablickar. Så jag förstår att det har blivit en framgångsrik film (har inte sett den, men såg trailern och det har nog färgat min egen bild på huvudpersoner och miljö. Inte mitt smartaste drag. Däremot skulle jag nog vilja se filmen nu.)

Om man ska skatta de tre delarna, så var nog den första bäst. Men det håller fram till slutet som jag kanske inte tycker motsvarar de förväntningar som byggdes upp. Kanske för att det kommer fler delar i serien? Det blev lite för enkelt för mig. Men alla frågor som har funnits genom hela boken får svar. Jag hade stor behållning från början till slut. Jag älskar också det faktum att huvudpersonen är en tjej. Hon väljer sin väg och vem hon vill vara med (ibland väljer hon båda). Och att hon är smart, obekväm, driven och svår. Det är mycket uppfriskande. 

tisdag 23 augusti 2016

Saker min sambo och jag tyckte olika om

Igenkänningen i Sabina Strands bok Saker min sambo och jag tyckte olika om är för mig personligen så stor att det nog är minst halva behållningen av den. Sabina Strand är väldigt skicklig när hon beskriver hur huvudperson inte kan se hur illa hennes sambo och fd sambo behandlar henne. Sambon blir under bokens gång före detta sambon - han är huvudperson men kommer aldrig till tals utan hela berättelsen sker genom jaget - den sviknas ögon. Det är bra. Allt är hennes fel och hon tar på sig alla hans reaktioner trots att de är minst sagt orimliga. Det känner jag igen. Just det där vridandet och vändandet för du inte vill se att du är i en situation som inte håller. Om jag bara gör det här, tänker på detta och försöker lite till så blir det bättre.

Huvudpersonen behöver ifrågasätta och kräva respekt av den andre i deras förhållande. Men hon gör aldrig det, och när det tar slut blir det ändå hennes fel. Hennes sambo och fd sambos egoism är så storartad att det blir komiskt. Och jag är inte är helt säker på att det är meningen med boken. Det finns en tydlig berättarform i boken men när den och sambons egoism dras för långt, då blir det som var en fantastiskt styrka första tredjedelen, istället något av en svaghet. Trovärdigheten flagar och det blir lite tyngre att läsa. Det är i mångt och mycket en läsvärd bok men det håller inte hela vägen. Lite synd, när idéen och grundhistorian är så väldigt bra. I sina bästa stunder är det en fantastiskt studie av fullblodsegoism i sin fulländning. I andra lite tjatig och övertydlig.Dock som tidigare hävdats: läsvärd.

Relationsdrama på bara ens villkor.

måndag 18 juli 2016

Agaat levererar

Dryga 700 sidor landar Agaat av Marlene van Niekerk på. Och genom dessa sidor en fantastisk berättelse som kan läsas på så många olika nivåer. Det handlar om barnlöshet, om apartheid, om att vilja det bästa för varandra men göra fel, om relationer som är dömda att misslyckas, om föräldraskap och arv. Här finns alla sorters kärlek - till jorden, till modern, till barnet, till den om en vill ska vara ens partner. Här finns två otroligt starka kvinnor - Milla som är husfru på det stora godset och Agaat som är hennes förtrogna anställd. En kvinna som kom till gården som barn, helt genom Millas försorg och vilja. Förhållandet mellan kvinnorna är minst sagt komplicerat, dock ändå kärleksfullt. Men det är ett beroende som har pendlat från den ena till den andra. Det är så intressant att följa den utvecklingen.

Här finns också ganska många svaga män. Det är kvinnorna i boken som klarar det hårda livet på gården, som förstår hur jorden och djuren ska hanteras - ingen av männen klarar av den sortens kunskap. Männen framstår tyvärr som rätt onödigt känsliga. Hade Millas man sett det Milla såg, så kanske de hade varit lyckligare. Men hon är för stark, vilket borde vara en bra sak. Men i en sådan patriarkalisk och hierarkisk miljö så går det liksom inte att nå fram till varandra. Könsrollerna är i vägen. Här finns också hjälplöshet och dödskamp och känslan när en kropp sakta dör. Det finns verkligen mycket på varje av de drygt sjuhundra sidorna. Mycket glad över att alla är lästa och trots en ganska komplicerad röd tråd genom boken som ofta byter stil och perspektiv ändå lättlästa. Och väldigt fängslande.